En nyputsad mässingslampa....

Det är flera år sedan som jag hade tid över för att putsa min fina mässingslampa. Nu glänser den så fint där den hänger över soffbordet.
Det tog lite tid att polera alla små detaljer, men efter en stund så var den glänsande fin, även mina ärvda kopparsaker fick sin översyn.

Redan som liten flicka så hade jag ett intresse för gamla saker, kakburkar, mortlar, tavlor, ja, allt vad jag kom över. Mässingslampans historia vet jag egentligen inte så mycket om. Den fick tillbringa flera år uppe på mina föräldrars vind, där jag upptäckte den när vi hade ”vindsröjning”
”Vad är det för något som är i den här kartongen?” frågade jag min styvfar.
”Det är en lampa som jag har ropat in för länge sedan,på auktion. Den hängdes aldrig upp, utan den har fått stå här på vinden i många år”
”Men det är väl synd, kan inte jag få den” jag såg vädjande på min styvfar.
”Ja, ta den du om du kan göra något av den”

Det var verkligen på tiden att jag återigen tog fram ”Häxan” och polerade min lampa, det tar lite tid med alla små detaljer.
Nu hänger den där mitt i rummet och glittrar som guld.


Jag vaknade klockan 9.00 idag och då skickade jag en liten tanke till mina fd kollegor som redan hade suttit bakom sina skrivbord i en timme. Jag gick upp och satte på TV, gubben min gick ut i köket och fixade lite frukost. Sedan så avnjöt jag en nybryggd kopp kaffe framför TV.

Det går inte en dag som inte jag tänker på hur underbart skönt det är att ha pension.
När jag var p återbesök på ortopedkliniken så frågade läkaren hur jag mådde.
”Jag mår så bra, och det här med operationen har bara varit en bisak. För så är det, att ha opererat in en ny knäled har varit en liten sak i jämförelse med att veta att man inte behöver återgå till ett arbete när man är rehabiliterad.
Att få slippa försäkringskassans hårda riktlinjer, om en återgång till tjänsten så fort som möjligt.

Jag förstår så väl att mina fd arbetskamrater har mycket att göra, för de har lovat att besöka mig (för en månad sedan ) men de har inte haft tid ännu.
”Vi kommer och äter lunch med dig” sade de, men ack, de har så mycket att göra så inte ens en liten lunchpaus kan de få. Nog är det tur att jag har gått i pension och kan ägna mig åt att putsa på min mässingslampa.