En liten tomtenisse..

Skammens rodnad färger mina kinder när jag går in på min ”blogg” och ser att jag inte har varit här sedan den 22 december. Vilken skam, har man en blogg så måste man sköta om den och göra små inlägg regelbundet.
Inte kan jag skylla på att det har varit jäktigt, eller att jag har haft mycket omkring mig. Nej då tvärtom, så har vi haft en mycket lugn och skön jul. Vi har inte varit ute och rest eller besökt några vänner. Här har jag suttit hela helgen och bara njutit av julfriden.

Nåja, jag ställde ju upp och sjöng på midnattsmässan, men det är ju egentligen inget att skriva om i en blogg. Även fast jag gjorde en stor prestation. Körledaren och de övriga körsångarna jublade då jag klev in genom kyrkporten, några minuter för sent. ”Det var tur att du kom” sade de, för nu är vi en hel kör, alla stämmor är representerade.
Där stod jag på julaftonsnatt och sjöng de välkända julsångerna, ensam i min stämma.
”Det gick ju bra” sade körledaren efteråt. ”Visst, man gör så gott man kan” svarade jag, men nog saknade jag mina stämmokamrater som låg hemma i sjuksängen.

Den finaste julklappen kom lite innan jul, det var lilla Emilia som kom till världen den 11 dec, vilken glädje när man vet att allt står rätt till med mor och barn.
En yrkesskada, brukar jag säga, för nog finns det alltid en risk när ett barn föds att något skall gå galet. Efter att ha arbetat med utvecklingsstörda personer i över 40 år så är det inte så självklart att man bara funderar på vilket kön det blir utan man tänker en hel del på alla risker som en förlossning kan medföra för både barn och moder.

Att få två barnbarn under samma år, är en gåva som överträffar allt annat, så därför så pryder jag min blogg med en liten underbar tomtenisse som mina bloggläsare kan få beskåda.