Istället för raketer..

Raketerna smattrade och hela himmelen fylldes med ett stjärnregn som sakta föll ner mot marken. Vi stod ute på trappan för att beskåda fyrverkeriet.
Ett nytt år välkomnades av ett enormt fyrverkeri.

Grannarna tävlade med varandra för att visa på att just deras fyrverkeri vad det bästa, mest påkostade.
Hunden skällde varje gång som hon hörde ett skott.
”Vi går in du och jag” sade jag till hunden ”för att istället stå här ute och se på hur man tävlar med att visa upp, hur mycket pengar man hade satsats på nyårsraketer".
Tänk om alla hade slagit sig samman och tillsammans åkt upp till Klinteberget och skjutit upp sina raketer därifrån, så hade man sluppit denna ”tävlan”.

Hunden och jag gick in. Har man hund så får man allt se till att man är utom ”skotthåll” . Nu är min hund skottsäker, som man kallar det. Det innebär att hon inte är rädd men att hon blir väldigt uppjagad då det smäller överallt.

När jag satt där vid köksbordet och väntade på de andra, som stod kvar där ute på trappen, så började jag tänka på hur mycket pengar som man hade kostat på bara för att fira ett nytt år.
Det var säkert flera ”hundra tusen” som bara skickades upp i luften i vårt lilla samhälle.

”Varför inte då lägga dessa pengar på ett ”fadderbarn” tänkte jag. För flera år sedan så kom jag i kontakt med Stiftelsen Gatubarn, en organisation som har fadderverksamhet i Bolivia. Genom dem fick jag kontakt med ett gatubarn som heter Emilio, en kille som nu är 15 år . Han blev mitt fadderbarn.
Varje månad så sätter jag in 400 kronor, som går oavkortat till honom och hans studier. Han skriver till mig och berättar hur det går för honom, vilka planer han har för sin framtid.Det är alltid trevligt att få hans brev.

Emilio skulle ha varit ett gatubarn, men tack vara stiftelsen så har han fått möjlighet till att gå i skolan. Emilio är enda sonen i en familj med fyra döttrar, hans pappa har för länge sedan lämnat familjen, så deras förutsättningar för att klara sig har varit mycket svåra.

Medan fyrverkeriet lyste upp hela himla valvet, så tänkte jag på att om hela samhället, istället för att lägga så mycket pengar på raketer, satte in några hundralappar i månaden på stiftelsen Gatubarn, så skulle man kunna försörja en hel skola med elever.

Kanske måste man själv ha sett, med egna ögon, hur gatubarnen har det för att förstå. När jag arbetade i ett SIDA projekt för många år sedan så fick jag kontakt med gatubarnen som uppehöll sig utanför The Golden Tempel i Indien. Där sprang de omkring som ”vildkattor” och sökte efter något att stoppa i magen. Det var hemskt att se, jag kommer aldrig att glömma den synen.

400 kronor i månaden, räcket för att ge Emilio en chans i livet, han skall nu börja på gymnasiet och det gläder mig så att jag har kunnat ge honom den möjligheten.

Däremot så har jag aldrig skickat upp några raketer i luften för att fira det nya året, jag ids inte ens titta på det, för mig är det ett oerhört slöseri med pengar.

Dagen efter då gubben var ute på morgonpromenad med hunden så låg alla raket rester spridda över marken, slaget om det största fyrverkeriet var över, och nu får man gå runt och städa efter sig. Miljön har kryddats med svavel och andra miljöföroreningar, för än så länge är det mycket svårt att få tag i ”miljövänliga raketer”.
Hunden och min Nyårs önskan är att förbjuda dessa vilda upptåg, där privatpersoner, ofta lite på fyllan, skickar upp raketer för tusentals kronor upp i luften. Låt några personer ta hand om det, koncentrera det till ett ställe.
Man kan istället tävla om att ge en skola i Bolivia undervisning till ett antal Gatubarn, för det finns gott om dem.

Välkommen du med…..
www.stiftelsengatubarn.se