En glad ett åring...

Grattis vår lilla prins, för ett år sedan föddes du och jag blev din farmor. Något som jag länge hade väntat på, och till slut nästan gett upp hoppet på att få ett barnbarn.
Så kom lille Albin, ett år av upplevelser, det är så härligt att se ett litet barn som föds och utvecklas helt normalt. Kanske har jag en liten ”yrkesskada” efter att ha arbetat med Utvecklingsstörda i över 40 år.
Jag njuter då jag ser på alla bilder som mamma Karin skickar till oss farföräldrar varje månad.
Och jag njuter då jag ser hur Albin redan kan gå, om än på lite vingliga ben. Jag blir glad bara av att tänka på mina småttingar, för bara några månader efter Albins födelse kom ju vår lilla prinsessa Emilia.

Många gånger funderar jag på vad de små har att lära mig eller vad jag kan lära dem. Livets kedja, där arv förs vidare i generationer. Eller där barnbarnen tålmodigt visar den äldre generationen hur den moderna tekniken fungerar.

Att hänga med i utvecklingen är nog så viktigt för oss äldre. Tiden rinner bara iväg, åtminstone så upplever man att åren går så fort och med den utvecklas tekniken.

Jag kan se framför mig hur Albin och Emilia sitter framför en dator och skickar små meddelanden till oss här på Gotland. ”Bäst att hänga med” säger jag till gubben ”Så att inte barnbarnen tycker att vi är några stofiler som sitter här på vår ö, och ”soffar till”