Ett åskväder på avstånd...

Återigen en mycket het dag, solen strålar från en molnfri himmel. Hunden drar sig undan i skuggan där den ligger och slumrar. Då och då spanar hon bort mot grannens tomt, där det finns tre småhundar. Ibland så reser hon sig upp och går sakta bort mot staketet. Spanar in mellan staketspjälorna om hon kan så någon av hundar som brukar leka på gräsmattan.
Det bästa hunden vet, är när hon kan skrämma dem med några rejäla skall. Varje gång som hon gör det får hon bannor utav mig.
”Varför skall du alltid skälla på de där småhundarna” frågar jag. Hunden försöker att se lite skamsen ut, men jag ser minsann att hon njuter utav utfört uppdrag, att sätta lite fart på grannens småhundar.

Åskan mullrar ute över havet, stora moln backar upp sig vid horisonten. När jag var liten så kom alltid mina föräldrar in till oss barn, då det åskade. Vi satt allesammans och tittade ut mot havet. Ofta så var det mitt i natten, när jag frågade mina föräldrar varför de hade klätt på sig sina kläder sa de ”Jo, om åskan slår i vår ladugård så måste vi skynda oss ut och rädda djuren” De hade även försäkrat sig med att tappa upp flera hinkar med vatten, som stod redo att användas om olyckan skulle vara framme.
Tillsammans så räknade vi hur många sekunder det var mellan det att vi såg blixten och vi hörde mullret. ”Det är ingen fara” sade mamma ”Åskan ligger långt ut över havet”

Jag minns bara åskväder som något fantastiskt och spännande, där vi satt uppkrupna i fönstret och räknade blixtarna. Visst förstår jag nu att mina föräldrar var lite spända på vad som kunde hända . Ute i ladugården så fanns djuren och på hö loftet var det fullt med nyskördat hö.
Men ingenting av det överförde då på oss ungar, utan de fick det till att vara en familjehögtid då vi höll koll på åskvädret.

Visst är det otroliga krafter som är i omlopp då det åskar, hela himmelen är laddad av elektricitet, vi människor är som små myror och har inget att sätta upp mot dessa krafter.

Även fast åskan mullrade vid horisonten gav sig gubben iväg för att plocka jordgubbar.

”Vad gör du?” frågade gubben när han kom hem med en hel hink full av nyplockade jordgubbar. ”Jag skriver i min blogg, men den blev så tråkig så jag kan inte publicera den” svarade jag med en djup suck.
Ibland så är det svårt att få till en blogg som jag tycker är läsvärd. Så ni får ursäkta, mina trogna läsare, idag blev det en lite tråkig en, men jag får ladda upp till nästa som kommer att handla om en liten prins som fyller 1 år imorgon…