Möte med en dinosaurie...

En kvarlämnad nappflaska står på bordet, några nappar och leksaker vittnar om att vi har ”storfrämmande” våra barnbarn från Uppsala besöker oss nu under några dagar.
”Småfolk” i en stor värld, där allt är mycket större än dem själva och det är mycket som ännu måste upptäckas. Att få klättra i trappan upp till över våningen är som att bestiga ett berg. Lille Albin tar stora kliv, för att komma upp till nästa trappsteg. Pappa Magnus får vara hans livlina om han skulle trampa fel. Allt måste upptäckas. Till och med hunden måste man känna på och uppleva, även fast hunden kan upplevas som en stor Dinosaurier.

Lilla Emilia håller sig ännu på golvet, men har precis kommit på hur man gör för att krypa på alla fyra. Med stor entusiasm så upptäcker hon allt som kommer i hennes väg.
Albin ser med spänd förtjusning bort på Hunden som ligger där och tittar på honom. Hunden reser sig och går fram mot Albin för att hälsa. Hennes tunga sveper över hela hans ansikte och hennes svans viftar nästan omkull honom.

”Tänk om jag skulle hälsa på ett djur som var större än jag själv” tänker jag då jag betraktar hundens kärleksförklaring till Albin och Emilia. Albin skrattar, och ryser till, det är allt lite läskigt med den stora hunden. När lilla Emilia får sin hälsning av hunden, tar hon tag i hundens nos, och skrattar. Så skönt att de inte är rädda för hunden. För ”djur och barn hör ihop” sade alltid min kära mormor.

Hunden har nu förstått att de små barnen tillhör familjen och ingår i hennes flock, att det är små varelser som man inte kan busa med hur som helst, utan att man måste vara försiktigt.


Så är det fullt upp i Visby, Medeltiden har gjort sitt intrång och drar med sig en massa problem. Förmodligen så fick min hjärtspecialist fullt upp att göra eftersom han inte ringde mig på den utsatta telefontiden. Jag fick ett brev från lasarettet där man kallade mig till en telefonkontakt. Min läkare ville tala med mig, stod det i brevet.
Där satt jag i flera timmar och väntade på att telefonen skulle ringa, men tyvärr så hade han säkert annat för sig. Vi får hoppas att det var en hjältegärning som han utförde, att han räddade livet på någon medeltida utövare. För på Medeltiden så gick det säkert hett till när Danskar och Gotlänningarna möttes utanför ringmuren.
Nu mår jag ju alldeles förträffligt efter det att jag fick en ny medicin så jag överlever utan samtalet med min hjärtspecialist.

Vi Gotlänningar får vänta på vår tur, för snart så är det slut på turistströmmen till Gotland och vi kan ta det lugnt under höst och vinter. Då får jag säkert en ny telefontid med min hjärtspecialist, för naturligtvis måste han notera i sina papper hur det går för mig. Det kallas för Dokumentation och det måste man göra allt enligt Länsstyrelsens rekommendationer.

Synd var det bara att jag missade fikat i min systers trädgård, ”Jag måste vänta på att läkaren ringer” sade jag till min familj och de fick gå på trädgårdsfest i bersån utan mig. Men hunden såg glad ut när jag stannade hemma hos henne.