Gubbens projekt...

- Det är inte så dumt att ha lite virke liggande, gubben stod i dörren och såg nöjd ut.
- Nu skall jag bygga ut Friggeboden, så att jag får plats med min nya Veteranmotorcykel.

Man får säga vad man vill om gubben min, men nog vet han hur man skall bygga en Friggebod. Med stor iver så satte han igång med att förverkliga sin dröm. Han äntrade stegen med stora kliv och i ett nafs så fanns alla takstolar på plats.
-Det blir fint det där.
Jag tog fram kameran och dokumenterade hans bedrifter.

Det var nästan så att jag fick åka själv till Toftagården för att motaga Socialförvaltningens stora tack för lång och trogen tjänst. Men till slut, bara precis så att vi hann till den utsatta tiden, klev gubben ner från stegen och kom in för att göra sig redo för att transportera mig till lunchen.

Redan tidigt i våras kom inbjudan från Ordföranden i Socialförvaltningen att vi som hade gått i pension skulle bli bjudna på lunch på Toftagården.

-Ni som är här har arbetat i Gotlands kommun i sammanlagt 620 år, sade Ordföranden och såg mäkta imponerad ut. Många hade anammat inbjudan så hela lokalen hade fyllts med glada och avslappnade pensionärer.
-Det är det bästa som jag har gjort, hörde man många säga.
-Nu kan man göra allt så mycket långsammare, det är inget jäkt längre.

När det var Socialdirektörens tur att hålla tal för oss så uppehöll hon sig länge med att tala om hur värdefulla vi var och att vi alla hade gjort en fin insats under de år vi hade varit i Kommunens tjänst. Hon som hade varit anställd längst var naturligtvis hedersgästen. Hon hade arbetat i 46 år på ett äldreboende. Det är inte utan att även jag kikade lite beundrande bort mot henne där hon satt bredvid Socialnämndens ordförande.
-Hur har hon stått ut, tänkte jag, för det måste vara en prestation att varje dag i 46 år gå till samma arbetsplats. Nu är det ju så att vårdtagarna hela tiden har förnyats, för arbetar man på ett äldre boende så är det en naturlig avgång bland pensionärerna.

-Vi kommer att ringa upp er och fråga om ni är beredda på att ”hoppa in” och vikariera om vi behöver er i verksamheterna, sade Socialdirektören.
Se där, nu förstod jag varför hon uppehöll sig så länge vid att vi var så värdefulla och att vi fortfarande hade mycket att ge.
-Vi behöver er nu i influensa tider, vi är rädda för att Svininfluensan kommer att härja hårt bland både personal och patienter.

Sedan så var det dags för den stora blombuketts utdelning.
Socialdirektören ropade upp oss en efter en och sade med hög stämma hur många år vi hade arbetat. Mina 35 år var ingenting i jämförelse med de andra.

Så fort vi kom hem igen så bytte gubben ut sin kostym mot snickare byxor och gav sig ut igen för att förverkliga sin dröm, att färdigställa en Friggebod till sina Veteran motorcyklar.

Några minuter senare hörde jag hur gubben bankade in spik i trävirket. Jag tog fram en stor kruka och satte den fina blombuketten i den.
-Nu skall jag väl vara pensionär på riktigt, för några inhopp i verksamheten tänker jag då inte göra.
Har man gått i pension, så har man.