Hårdbevakad.....

Med ett nytt recept i handen gick jag ut mot sjukhusets entré, gubben satt och väntade på mig, hunden satt på sin plats längst bak i bilen.
Så skönt att åter få åka hem tänkte jag då jag klev in i bilen. Hunden gjorde sig påmind med gälla skrik, då hon såg att det var ”matte” som kom.
En förbipasserande gångtrafikant tittade lite förvånat på hunden som inte visste till sig av glädje.

Att ligga på sjukhus är som att bo på ett hotell, man bevakas dygnet runt och personalen är snabba med att serva oss sjuklingar då vi kallar på dem.
Undrar hur många rör med blodprov som har tappats från min arm, ibland så var det allt lite svettigt för vårdpersonalen då de inte hittade rätt åder att sticka i. Jag vet inte om min kropp protesterade med att ”dra in” ådrorna, för helt plötsligt så var jag mycket ”svårstucken” vilket märks på alla blåmärken som jag nu har överallt där de har försökt att få lite blod.

Ute i matsalen satt de andra patienterna, det allmänna samtalsämnet var att överbräcka varandra över vilka äventyr man hade varit med om. I detalj berättades den ena historian efter den andra. Att ha åkt helikopter upp till Karolinska var en höjdare, och sedan diskuterades olika mediciner, vilka som var bra, men det fanns även en tendens att skryta över vem som hade den dyraste.

Jag satt där med den lilla datorn runt halsen, på bröstet satt 6 kablar klistrade. De skulle känna av mitt hjärtas rytm och signalerna gick direkt ut till Sköterskans kontor där man kunde se det på en stor dataskärm.
-När det så var min tur att berätta varför jag var intagen på Hjärtavdelningen, så sa jag:
-Jag skall ställa in en ny medicin, jag har förmaksflimmer, det är inget fel på mitt hjärta utan det är bara signalsystemet som klickar.
-Då skall du få se att även du snart får en peacemaker inopererad, för det brukar det bli till slut. Sade en av kvinnorna som nyss hade berättat hela sin sjukdomshistoria.
-Det hoppas jag verkligen inte, svarade jag, jag nöjer mig med att få en ny tablett.

Att man var under sträng kontroll märktes allt. Jag låg på sängen och läste en tidning. Då flög dörren upp med ett brak och en ung sjuksköterska störtade sig in i rummet bort mot min säng.
-Åååå, vad skönt, här ligger du och läser. Jag tittade förvånat upp på henne.
-Larmet gick förstår du, sade hon och log lättat mot mig
-Det kan göra så ibland.

Efter tre dagar så fick jag åka hem.
-Har du något som du undrar över? Frågade den unga AT läkaren och såg mig in i ögonen. Han hade noggrant berättat för mig om vad som nu gällde när jag kom hem, att jag skulle äta min medicin enligt ett uppgjort schema.
-Nej, jag kan inte komma på något, sa jag.
-Jo, det skulle vara hur skall jag förhålla mig till alkohol, får jag dricka vin?
-Den unga läkaren tittade på mig och sade.
-Jag vet inte, men jag skall gå till Överläkaren och fråga. Han reste sig upp och på snabba fötter sprang han iväg bort mot Överläkarens rum.
Jag satt kvar och funderade på varför jag nu hade ställt den frågan, kunde jag inte ha kommit på något intelligentare än att fråga om alkoholkonsumtionen, precis som det var det viktigaste för mig.
Den unge läkaren kom tillbaka och sa:
-Det är ingen fara, du får dricka vin, 1-2 glas kan du dricka utan att det gör något.

Något vin blir det då inte ännu, för först så måste jag ”fyllas på” med medicinen som Överläkaren har ordinerat, jag behöver helt enkelt inget vin för jag går nu och känner mig lite rumlig ändå.
-Det tar tid för hjärtmuskeln att suga upp ämnet som skall göra så att hjärtat klappar i den rytm som den ska, sade läkare.
Och föresten så får jag sköta mig nu så att inte även jag får åka helikopter till Karolinska sjukhuset för att få en peacemaker.