Att skämmas som en hund…

Ett välfyllt kuvert kom med posten idag. Det var från mitt fadderbarn i Bolivia.
-Det var länge sedan jag hörde något från dig, skriver han.
Nog borde man skämmas, där i Bolivia finns en ung man som jag är fadder åt, en man som skulle ha haft sitt liv på gatorna om inte han hade kommit till Stiftelsen Gatubarn och där fått sin utbildning.
Emilio hade verkligen ansträngt sig med att teckna en helikopter som flög uppe i luften, till mig.
-Tycker du om att spela fotboll, frågade han. – I så fall så kanske du skulle kunna skicka ett foto på när du spelar fotboll.
Nu får jag göra mitt fadderbarn besviken, visst har jag spelat fotboll med mina tre killar, men som tur är så finns det inga foton på dessa bedrifter. För någon spelare av klass blev jag dock aldrig.
Jag vet att Emilio längtar efter foton som visar på hur vi har det här på Gotland. Så nu får jag allt skärpa mig och skriva ett långt brev till honom, välfyllt med foton från oss.

Emilio är 15 år och har gått i Stiftelsens skola, han drömmer om att få studera vidare. Så jag får allt fortsätta med att skicka mina bidrag till honom. Det känns så otroligt då jag ser hur han har vuxit upp till en lång snygg man, jag får verkligen hoppas att han kan förverkliga sin dröm om att bli arkitekt.

Att skämmas borde jag också göra för att jag sviker min kyrkokör. Nu har jag inte varit där på flera veckor, så mycket annat som jag måste prioritera, bland annat att se till så att mitt hjärta kommer i takt igen. Men det är så lätt att man tappar motivationen och hellre stannar hemma.

Att besöka Göteborg var en stor häftig upplevelse, som jag fortfarande njuter av. För det betydde verkligen ett stort lyft för mig. Att umgås med likasinnade en hel helg, bli uppassad, att bara gå till ett dukat bord.

Nu försöker jag att landa i vardagen, med mitt violetta gummiband på handleden. Idag så har jag inte brutit mot reglerna en endaste gång, hur det är med gubben vet jag inte, han har fortfarande bandet på vänstra handleden, det kan ju betyda att han har flyttat den två gånger. Han ser ganska så nöjd ut där han ligger förskansad bakom TV apparaten och kollar på ishockey. För så länge favoritlaget leder så finns det nog ingen risk att armbandet är i farosonen, utan då sitter det stadigt på hans vänstra arm. Men görs det mål av motståndare laget, ja, då vet man aldrig hur det går.