Det får allt ta sin tid…

Så enkelt var det nu inte att bara göra sig av med allt som man inte kom ihåg att man hade förvarat i sina lådor. Och det tar på krafterna att fundera på vad man har samlat under 33 år. För så länge har vi nu bott i vårt hus. Innan dess så flyttade vi lite då och då och fick på så vis en naturlig rensning.
”Det får bli de här sopsäckarna idag, resten får jag ta en annan gång” sade jag och släpade ut säckarna till bilen. En stor säck med gamla lakan skulle vidare till Röda korset, jag hade kollat innan och de tog gärna emot ”matt trasor”.
De gamla dukarna som först föll ner i säcken med en duns, fick komma upp igen efter det att jag hade fått dåligt samvete. Här har mina anfäder suttit och knåpat på vackra broderier, och jag slängde allt, någon måtta får det vara på städivern. Nu ligger de i en plastback, där får de ligga ännu en tid, till nästa generation, som får föra arvet vidare, ett arv som består i att förvara anfädernas rariteter, i en plastback från Clas Olsson.
Det är ju inte bara handarbeten som jag förvaltar, utan det finns även hela skåp fulla av porslin inköpt i början på 19000 talet då min mormor satte bo. Silver skedar som hon har transporterat ända från Amerika då hon återvände till Sverige.

”Vi kommer som vanligt, mitt i natten” sade äldsta sonen då han ringde och påminde mig om att de skulle komma på besök. För så är det för oss Gotlänningar, när vi får storfrämmande från fastlandet så anländer de med båten klockan 00.10.
Albin är nu 16 månader och ingen baby längre, han är en liten kille som har fullt upp med att lära sig att tala. ”Kan han säga Farmor?” frågade jag förhoppningsfullt.
”Nej” sade sonen, det kan han inte.
”Vi får väl se” tänkte jag, ”han kan det kanske när han åker tillbaka till Uppsala”.