Luktat på glöggen…

Kyrkvaktmästaren hade gjort allt för att få till en julstämning. Hon hade tänt alla ljusen i de vackra ljuskronorna som hängde mitt i kyrkan. På varje bänkrad satt det ett ljus som skyddades av ett glasrör.

Att komma direkt utifrån där solen lyste, och det var 10+, in i kyrkan för att fira Första Advent, är inte så lätt. Naturen har tagit paus, och är inte inställd på att det faktiskt är 29 november.
”Om några dagar så är det fullmåne” sade jag och tittade upp på månen som såg ut som en pannkaka där den gled fram på kvällshimmelen. ”Då brukar det bli kallt”.


”Det här är kyrkans nyår” sade prästen med hög stämma. Han stod framför sina församlingsbor och såg riktigt glad ut.
”Vi har även besök av vår fina kyrkokör, de skall vara speciellt välkomna, för det är verkligen trevligt att ha er här”.

Ja, nog var förväntningarna höga på oss. Kyrkbänkarna fylldes på till sista plats.

”Hosianna Davids son……” Vi sjöng så att taket nästan lyftes och murarna sprack.
En välkänd sång som de flesta kan.

Sedan så måste ju kören briljera lite med de lite svårare sångerna, de som vi har övat på nu i flera veckor.
”Skärpning ” tänkte jag, för jag hade ju inte varit så trogen mina sångövningar under en tid, så jag måste verkligen koncentrera mig på att läsa noterna.

”Ni måste se upp på mig” manade körledaren, ”annars så sjunger ni inte i takt”
Att både se på körledaren, läsa texten och noterna, ja det vill till att man är koncentrerad.

Men vad är det som händer borta från kantorns orgel, han gör sina egna små drillar.
Körledaren ser lite desperat ut, sätter upp två fingrar som ett tecken till kantorn, visar så upp det tredje fingret. Med det ville hon göra kantorn uppmärksammad på att vi hade en vers kvar att sjunga, den tredje versen. Med stor skicklighet så kan han, utan att någon i församlingen märker det, få med sig kören igen, för att sjunga en sista vers.

Prästen står där framme vid altaret och mässar, han följer regelboken till punkt och pricka, vad som är bestämt över Första Advent.

Kören har sin plats bak i kyrkan, där sitter vi på hårda pinnstolar, då och då får vi ställa upp oss för att bidra med lite sång och musik.
Stackars kantorn, han spelade fel igen. Jag sneglar bort mot flaskan som står bredvid honom. Ramlösa står det på etiketten.
Nej, då det är nog ingen fara med vår kära kantor, men det är tuffa tider nu i juletid då alla pastoratets kyrkor vill fira Kyrkans Nyår.
”Nu får jag skynda mig till nästa kyrka, säger han och ilar iväg bort mot sin bil för att bege sig till nästa kyrka och spela "Hosianna Davids son...."för förväntansfulla kyrkobesökare.