Inget kan hindra oss....

”Mycket väsen för ingenting” sade gubben och såg mycket irriterad ut. Han hade ägnat hela dagen åt att göra husbilen resklar, då han upptäckte att vatten pumpen läckte.
”Vi kan tyvärr inte ta in bilen på reparation förrän om en vecka” sade bilreparatören och såg fundersam ut. ”Ni borde verkligen inte köra med bilen, för när som helst så kan pumpen gå sönder”

Nu finns det inget som kan hindra oss från att vara med på vårat barnbarns dop i Uppsala domkyrka.
”Vi får ta min bil” sade jag ”och sedan får vi bo hos grabbarna, det blir trångt, men vi får tränga ihop oss”
”Självklart” sade sonen ”Det här fixar vi, så kom ni bara”
Nu var det bara att boka om båt biljetterna och åka hem tidigare.

”Tyvärr så finns det inga platser överhuvudtaget under hela veckan” sade bokningsassistenten. Trycket på Gotland har börjat och turisterna invaderar ön. Ca 5000 personer åker dagligen till ön. Inte så konstigt att vi då som Gotlänningar inte kan får någon plats. ”Det är fullbokat”
Det enda som går för sig är att vi åker tidigt på Måndag från Uppsala ner till Oskarshamn och tar färjan därifrån till Gotland.

Min blåa VW står nu redo för att bege sig till fastlandet, Husbilen får stå kvar här hemma och skämmas. Det blir ingen resa ner till Anderstorp för att köpa en veteranmotorcykel.
Gubben ser lite sur ut, men efter att ha talat med ”säljaren” så bestäms det att vi skall vi får åka ner efter det att husbilen är klar.
”Det är då tur att vi är pensionärer” sade jag ”Vi kan ju åka precis när vi vill och med färjan till Oskarshamn är det inga problem att få plats för både bil, hund och två pensionärer.
Till och med så bokade jag hund kupé på båda resorna så vi reser ståndsmässigt.

”Det är Almedalsveckan nu” sade bokningsassistenten ”Inte undra på att båtarna då är fullbokade”

”Mycket väsen för ingenting” sade gubben och kröp i säng. ”För imorgon bitti gäller det att vi står på kajen klockan 6.00 så att vi inte missar vår båt”

"Titelsjuka..."

Nu planeras det återigen för en stor Upplevelsemässa här i Visby. Det är utställare,( ja, så kallar de sig,) från hela landet som anammat mässan och passar på att samtidigt ha en skön, förhoppningsvis, betald semester på vår vackra ö.
”Det var värst så populärt det verkar att ”ställa ut sig” tänkte jag då jag surfade runt på hemsidan som basunade ut den kommande mässan.
Det som slog mig var att alla utställare ståtade med så fina titlar.
Vad har hänt med New Age rörelsen egentligen, när den kom till Sverige på 60 talet var det en underbar rörelse som manade till att vakna upp och älska varandra.

Men nu så ser det mera ut som en samling experter som till höga priser erbjuder besökaren sina tjänster. Jag surfar vidare och läser på alla titlar, många är Terapeuter på olika områden.
Det finns gott om Certifierad Reiki I, II/ Intuitiv och Distans Healer.
Det finns Certifierade medium som bjuder in till storseanser.
Sveriges Tarot drottning kommer också att finns på plats.
Jag får en känsla av att det inte längre handlar om New Age utan att det mera liknar en sekt, där man har sina ”profeter” och undersåtar.
Varför måste man hela tiden frottera sig med olika titlar och certifikat, som egentligen inte har någon som helst betydelse. Ett certifikat säger bara att du har gått en utbildning på några dagar, inte om du är godkänd eller underkänd, duktig eller värdelös.
Jag vet vad en leg. Arbetsterapeut är, det blir man efter flera års högskolestudier, likaså en Psykoterapeut. Men vad är en Healingterapeut eller Relationsterapeut.

Som pensionär har man inget behov av titlar utan man tar dagen som den kommer. Precis som alla andra så skulle vi fira midsommar. Det är ju Sveriges National dag, sägs det.
Till och med hunden kände på sig att det var något alldeles extra då hon hoppade in i husbilen för att åka iväg till en lämplig campingplats där vi kunde ställa upp vår husbil.
Hon satt och spanade ut genom fönstret och skällde till lite när hon såg en hund.

Bor man på Gotland så blir man lite allergisk mot den stora pampiga campingen så den åker vi gärna förbi. Till slut hittade vi en camping där det var glest mellan ”vagnarna” med en egen liten vrå där vi kunde installera oss.
Sveriges nationaldag firades i stillhet, med en god sillmacka.

Katarina och Christina..

”Jag måste vara tillbaka till klockan 13.00” sa min fd kollega.
”Just nu har vi så mycket att göra” fortsatte hon, ”Jag håller just nu på med ett knepigt schema som måste göras, det är akut”
Jag märkte hur jag satt och log, vad skönt att inte behöva stressa iväg som min vän måste göra. Jag kunde lugnt sitta kvar hos min f.d kollega som hade överraskat mig med att bjuda in mig till Visby på lunch.
”Christina och jag har semester så vi har inte bråttom” sade Katarina, medan hon kilade runt i sin vackra trädgård för att kolla vad hennes två pojkar gjorde.
”Ta det lugnt” tänkte jag ” det vet nog inte Katarina om vad det betyder, för hon hade fixat en underbar buffé åt oss som stod serverad ute på altanen.

Det är skillnad på Gråsparvar som är uppväxta i Visby och våra småfåglar som håller till på vår gård ute på landet. Våra fåglar håller sig till den mat som vi har hängt ut åt dem, medan en ”stats gråsparv” har blivit bortskämd med att ta mat direkt från bordet. Det var nästan så att de klev direkt ner i faten.
”Det var värst vad de var intensiva” sade jag och schasade bort en Gråsparv från bordet.
”De kommer från Märtas café som ligger bara en bit längre bort sade Katarina.

Visst är det märkligt att småfåglarna minsann finner sin föda var de än befinner sig, underligt att de så snabbt märkte att vi skulle sitta ute på altanen och äta en nylagad buffé. Medan vi åt så fick vi jaga bort de envisa småfåglarna.

Efter en stund så reste sig Annika och små sprang tillbaka till sitt kontor för att fortsätta jobba på sitt akuta arbetstidsschema.
Tänk, det är redan ett år sedan jag slutade och fick min pension. Jag har varit ledig i ett helt år och bara kunnat njut a av livet. Nu slipper jag jäkta iväg tillbaka till ett varmt kontor och sitta med scheman som ändå inte kommer att godkännas av personalen.

Tack kära Kommun, för er generositet, jag har nu under ett helt år levt på av kommunens insatta pengar på mitt pensionskonto. Jag var så smart så jag plockade ut det istället för att vara en slav under byråkratin.
Man behöver inte vara så länge tillsammans med sina ex arbetskamrater utan att förstå att ”ekorrhjulet” snurrar bara fortare och fortare.
Jag undrar bara hur länge mina vänner kommer att orka hänga på i den takten. När mycket av informationen sker via E post och det tar flera timmar om dagen för att läsa alla mail, då kan man fundera över vart är vi på väg!

”Men du har väl mycket att göra, du som är pensionär?” sade mina kollegor.
”Visst har jag det” svarade jag ”Men jag gör bara det jag vill göra”

Väntar på att bli matad....

”Ja, inte är det där min mamma i alla fall” ser gråsparvs unge ut att tänka. Den sitter snällt kvar på spaljé och väntar på att Hackspetten skall äta klart för att sedan ge plats för Gråsparvarna som har fullt jobb med att mata sina ungar.
När Hackspetten kommer flygande och landar på de upphängda talgbollarna, flyr alla småfåglar bort mot buskaget. Där sitter de och väntar på att få återgå till att samla mat till sina ungar.
Gråsparvens unge är däremot inte lika skygg utan sitter kvar och väntar.
Även Blåmesarna har kommit fram med sina små ungar och de sitter på rad och väntar på att bli matade.
Visst är det trevligt med småfåglar i trädgården, det kvittrar i varje buske.
”Det får vi ha råd med ” sade gubben då han kom hem med en ny 20 kilos säck med solrosfrön och en hink med talgbollar.

Som pensionär får man lite ovanliga intressen, man har ju tid att sitta och bara studera naturen och allt som händer. Med en fågelbok i handen så kan man få reda på mycket om hur fåglarna fungerar. Det är inte utan att man blir lite imponerad av småfåglarna hur de sköter om sina små ungar. Hur kan de veta vad alla ungarna är, och hur kan de se skillnaden på dem. Jag tycker att alla Gråsparvs ungar ser lika ut, och alla Gråsparvs föräldrar likaså, men det spelar kanske ingen roll utan ungarna gapar och skriker så fort de får se en vuxen fågel, eller är det så finurligt konstruerat i ” vår Herres hage” att även fågelungarna ser skillnad på vem som är deras föräldrar?

En efter en så kommer de tillbaka, alla fåglar som vi matade under hela vintern, men nu har de tagit med sig sina ungar som sitter snällt i Ekens krona eller i buskaget och gömmer sig bland bladverket.

Än så länge har vi inte sett till Grönfinkarna, de som var så sjuka och dog en efter en. Kanske blev det ingen kvar?

Men Hackspetten kommer varje dag och slår sig ner vid talgbollarna, där hänger den en liten stund och flyger sedan bort mot skogen.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur finurligt naturen är upprättad, framför mina ögon ser jag ett skådespel på liv och död. Om inte Fåglarna förstod att ta hand om sina ungar så skulle de inte klara sig, vi skulle få det väldigt tyst ute i vår natur.

Hur kommer det då sig att vi människor som anser oss vara den ”art” som är intelligentast här på jorden, inte kan ta hand om oss själva, våra barn och vår jord?
Här måste man gå föräldrautbildning, lära sig hur man tar hand om sitt nyfödda barn och vi skall inte tala om hur mycket vi borde lära oss om att ta vara på vår natur och Moder Jord.

Egentligen så är det helt fantastiskt att småfåglarna klarar sig helt själva utan något som helst undervisning. De går efter sin egen instingt, gör helt rätt, ungarna får precis det de behöver.

Jag tror att även vi skulle kunna klara oss mycket bra om vi också kände in och gjorde det som vi trodde var bäst. Men tyvärr så har vi inte kvar förmågan utan den har vi tappat allt eftersom tiden har haft sin gång. Vi är helt enkelt handikappade och behöver Personlig assistans. Vi är som fågelungarna, vi gapar och skriker och väntar på att bli matade.

Dags för plasttratt igen...

”Det är väl er tredje Schäferhund som jag har varit med om” sade Veterinären när vi var på besök hos honom.

Det har sina fördelar att vara stamkund, för egentligen så var Veterinären inte i tjänst, men som han sa: ”Ta hunden med er och kom till mig så skall jag undersöka henne”

500 kronor fattigare och med en alldeles ny plasttratt och ett recept, åkte vi tillbaka mot samhället.
”Lika bra att stanna till vid Apoteket” sade jag ”för nu är det salva och penicillin som gäller några dagar framåt för hunden.
Återigen så har ett litet sår ”slickats” upp på hundens rygg och det behöver sin behandling.
”Det är små talgkörtlar som kan orsaka problem för hundarna” sade veterinären ”I värsta fall så får vi operera”

Nu ligger hunden ute på altanen och ser allmänt sur ut, ”Inte så kul att behöva ha en plasttratt som slår emot överallt när man skall patrullera av sitt revir” tänker hon och blänger bort mot Skatorna som skrattar åt henne där de sitter i trädets topp.
”Men order är order och nu blir det plasttratt så fort som hunden vill gå ut”