"Det blev en liten flicka..."

Så äntligen kom de, mina arbetskamrater.
Petra och Gunvor tog mitt kök i besittning direkt, och rustade där medan jag småpratade med Berit.
”Vi tar med oss mat” sade Petra då hon ringde.

Hunden visste inte till sig, när hon märkte att det var idel bekanta som kom på besök. Hon tänkte inte på att hon hade en plasttratt runt halsen, utan hon hoppade runt och hälsade på sitt mycket speciella sätt. Hon kör in huvudet mellan benen på besökarna och med en plasttratt runt huvudet så vållade det lite problem både för henne och våra gäster.

”Vi har haft så svårt att få till det” sade Petra ”Det har varit så mycket att stå i”
Jo, jag vet, det är därför som jag njuter av min ledighet. Jag bryr mig inte längre om varken klockan eller tiden.
”Jo jag ser det, sade Petra och pekade på almanackan som hängde på väggen ”Det är fortfarande Augusti bladet uppe”
Ja,, så sant, för vad skall man med en almanacka till då det händer så lite, att man minns vad man skall göra.
Efter en mycket trevlig stund tillsammans med kollegorna så var det dags för dem att återvända till sitt slavarbete.
”Du måste väl vila nu” skojade de med mig.
Om de bara visste, så fort de hade gått så gick hunden och jag in i vårt sovrum och satte på en meditationsskiva och lät oss vaggas bort, en stund, till ljuv musik.

När vi båda låg där och slappade ringde telefonen och jag hoppade upp som ett skott för vi är ju i ”väntans tider” en ny liten familjemedlem håller på att födas och vi väntar tålmodigt på att få ett livstecken från Uppsala.

”Det blev en liten flicka” sade sonen och ”hon ligger här och äter redan”. Nog är det ett helt litet mirakel det där med att få barnbarn. En ny liten människa har fötts till jorden, och jag har fått den stora äran att få bli dess farmor.

”Det här måste vi fira” sade gubben och åkte iväg till affären för att köpa varmrökt lax och potatissallad. ”Nu skall vi ha fest” sade han då han kom tillbaka.

Vilken tur att vi har pension, för nu måste vi åka ofta upp till Uppsala för att besöka våra barnbarn.
”Annars så vet de ju inte vem vi är” sade gubben och stoppade in en bit lax i munnen.
Nu väntar vi bara på att få ett foto på underverket…..

http://www.akademiska.se/templates/page____5530.aspx

För snart så publiceras bilden på BB:s egen Webbsida…..

Kattjakt trots plasttratt...

”Det här var inget bra förslag, vi kan inte ha en hund i sängen” sade gubben och gned sig i nacken med handen.
”Jag är alldeles ledbruten för hunden bredde ut sig så jag har fått ligga som en fällkniv”

Nej, så sant, inte kan man ha en stor schäferhund med plasttratt i sängen när man skall sova.
Hunden hoppade upp ur sängen och sträckte på sig,
”Hunden verkar utvilad i alla fall” sade gubben och tittade bort mot hundens plats.
”I natt får hon allt ligga borta på sin plats”

Hunden tog några glada skutt skakade på sig när hon blev av med plast tratten. Nu skall det bli långpromenad, med husse, så då behövs inte det någon tratt.
Tabletterna spottade hon ut så nu har hon upptäckt att det inte bara är korv som matte bjuder utan att det är medicin instoppad i korven.
Nåja, matte har varit med förr så medicinen kommer att ”luras” i hunden utan att hon märker det. Det finns leverpastej i kylskåpet så då slinker allt tabletterna med.

Frestelsen blev för stor då grannens svarta katt hoppade in på hundens revir. Katten hade inte märkt att hunden låg på altanen och vaktade. Hon hade stenkoll på allt som hände på baksidan av huset. Katten hoppade ner med ett skutt, och började gå fram emot hunden. Med en rivstart så slängde sig hunden, med tratt och allt, fram emot katten.
Räddare katt har man sällan skådat, hon undrade säkert vad det var som kom framfarande mot henne. För jag tror inte att katten någonsin förr hade sett en hund med en stor plasttratt på huvudet.

Svårt chokad sprang katten hem, hunden stod borta vid staketet.
”Hon fastnade väl inte nu mellan alla buskar” tänkte jag, för i vanliga fall så har hunden sin ronda mellan buskaget och staketet. Men som ”tratthund” så kommer hon inte emellan.
Hunden backar försiktigt tillbaka, skakar på huvudet så att tratten kommer på plats igen. Vandrar stolt bort mot altanen där hon sätter sig för att återuppta sin bevakning.

”Hur länge tror du att hunden måste ha tratt? Frågar gubben, för nog ser vi båda att det är en mycket dämpad hund som sitter där på sin altan och spanar ut över sitt revir.
Uppe i trädkronan sitter skatorna, men som tur är så skrattar de inte. De kollar på hunden och väntar snällt på att hon skall gå in i huset så att de kan festa på märgbenen som hunden har lämnat kvar på gräsmattan.

”Vi får väl se hur läkningen går, kanske hon kan slippa tratten imorgon” svarar jag och önskar verkligen att hon skall få återgå till sin vanliga ”hundjag” för det är faktiskt väldigt svårt att förklara för en hund varför hon inte får slicka på ett sår.

"Med en ful plast tratt på huvudet"

Hunden tittade på mig med stora sorgsna ögon. ”menar du matte att jag skall ha den här tratten på mig?”
Det är grymt, men så måste det bli. Hunden har varit hos veterinären och sett om ett sår som hon har slickat upp på ryggen, ner mot svansen.
”Inflammerade analgångar” sade vår käre TV kända veterinär, och skrev ur recept på salva och medicin.
Husse fick ta upp stora plånboken och betala 980 kronor, Veterinären satte på en plast krage på hunden sedan så fick vi gå hem. In förbi Apoteket och hämtade ut medicin för 480 kronor.

Nu sitter hunden ute på altanen och skäms, lite pinsamt kan tyckas, då skatorna sitter uppe i björkens topp och tittar ner på henne. Grannens katt tassar förbi alldeles ute vid staketet, men hunden sitter still och skäms, för inte kan hon jaga kattor med en plast tratt runt halsen.

Hunden kryper upp bredvid mig, tittar med sorgsna ögon:
”Snälla matte, ta av mig den här kragen” hon puffar på mig:
”Hur kan du, matte?”
Nåja, mattes hjärta veknade och hunden slapp sin fula krage:
”Men nu ligger du här inom synhåll för mig, och Gud nåde dig, min kära hund, om du slickar på såret”.
Hunden ser lättad ut och kurar direkt ihop sig vid mina fötter, somnar efter en stund.

Men nu är det kväll och tratten sattes på igen, för jag kan inte vaka över hunden, någon måtta får det allt vara. Det är ju en hund!
Hunden hoppar upp i min säng, och snurrar ihop sig vid fotändan.
Gubben tittar på mig och säger;
”Vi får nog samsas med vår hund inatt, för lite synd om henne är det allt”
Ja, det skall gubben säga, han som annars inte alls gillar när hunden hoppar upp i sängen.

Jag får nog samsas med hunden inatt för hon kommer aldrig att ligga borta i sin bädd, för nog tycker hon också lite synd om sig själv.

Jag plockar i medicinen, hon skall ha två tabletter nu på kvällen, det måste jag lura i henne. Får ta hjälp av en korvbit. Sedan så var det salva på såret.
Ja, nog är det lite pyssel med vår älskade hund.

"Det var allt tur att vi var på plats..."

Det var allt tur att kyrkokören fanns på plats i kyrkan idag för annars så hade prästen fått predika för 3 personer.
Men kören som består av 13 personer sjöng för glatta livet och de som hade tagit sig till kyrkan fick i alla fall lyssna på vacker körmusik.

”Det är över 2000 år sedan som Jesus dog och han har lovat att komma tillbaka för att hämta oss” sade prästen. ”I 2000 år har vi väntat…..”

Kanske är det därför som kyrkbänkarna står så tomma, man har tröttnat, för något fel måste det ändå vara när församlingsborna sviker självaste kyrkokören. Kanske tycker de att det får räcka att vara med då vi hade vår stora konsert, och stannade hemma, på andra advent, för att jul stöka.

”Vi får allt tala om det här” sade en ledamot i kyrkorådet, för det måste vara något som är fel, när kyrkbänkarna står tomma”

Inte gör det oss något, vi i kören fick desto flera pepparkakor att festa på, för kyrkvärden hade dukat upp ett långbord med glögg och pepparkakor som hon glatt bjöd på efter gudstjänsten var slut.


Inte går det hellre för sig att bara vara en glad pensionär, jag har väntat på att något skulle hända och i torsdags så ringde telefonen. Det var självaste Överförmyndare nämndsekreteraren som ringde och bad mig ta mig an ett ärende som Godman.
”Huvudmannen har fått vänta länge på att få en Godman utsedd, så det vore bra om du kunde hjälpa oss” sade hon.

Jag tänkte då på Nummerologin där jag efter konstens alla regler har räknat fram att jag är en 2:a, vilket innebär att min tid här på jorden skall jag vara i medmänsklighetens tjänst, som det så fint heter. Är man en tvåa så skall man HJÄLPA andra. Så det var inte så mycket att fundera på, självklart så tar jag på mig ännu ett uppdrag som Godman, det kan bli mycket spännande och lärorikt. Myndigheterna behöver någon som ser till individens rätt, för det är inte alltid så lätt att ensam stå pall mot tjänstemännens hårda riktlinjer.


Nu är jag ”i väntans tider” igen, vi väntar nu på att vårt andra barnbarn skall födas. När jag ringde till sonen och undrade hur de mådda så svarade han lugnt ”Jo, det är bara bra, vi räknar med att barnet föds inom tre veckor”
O, oj jag som redan har börjat vänta. Men ett är då säkert, det blir ett litet Skyttebarn, sedan så får vi se vilken siffra det blir för det är så fantastiskt, man kan inte själv styra över sin födelsedag, födelsemånad eller sin födelseår. Där är man helt hänvisad till sina föräldrar.
Därför så är det så intressant med Nummerologi, där man räknar samman siffrorna i födelsedag - månad och år.

Man blir aldrig för gammal för att lära sig något nytt så nu ”hänger jag med näsan” över en ny bok som heter Nummerologi, det är en ny värld som öppnar sig för mig, spännande med alla siffror som man kan räkna samman på många olika sätt.

Tur att man är pensionär, för jag har så mycket spännande som jag ännu måste göra.

En nyputsad mässingslampa....

Det är flera år sedan som jag hade tid över för att putsa min fina mässingslampa. Nu glänser den så fint där den hänger över soffbordet.
Det tog lite tid att polera alla små detaljer, men efter en stund så var den glänsande fin, även mina ärvda kopparsaker fick sin översyn.

Redan som liten flicka så hade jag ett intresse för gamla saker, kakburkar, mortlar, tavlor, ja, allt vad jag kom över. Mässingslampans historia vet jag egentligen inte så mycket om. Den fick tillbringa flera år uppe på mina föräldrars vind, där jag upptäckte den när vi hade ”vindsröjning”
”Vad är det för något som är i den här kartongen?” frågade jag min styvfar.
”Det är en lampa som jag har ropat in för länge sedan,på auktion. Den hängdes aldrig upp, utan den har fått stå här på vinden i många år”
”Men det är väl synd, kan inte jag få den” jag såg vädjande på min styvfar.
”Ja, ta den du om du kan göra något av den”

Det var verkligen på tiden att jag återigen tog fram ”Häxan” och polerade min lampa, det tar lite tid med alla små detaljer.
Nu hänger den där mitt i rummet och glittrar som guld.


Jag vaknade klockan 9.00 idag och då skickade jag en liten tanke till mina fd kollegor som redan hade suttit bakom sina skrivbord i en timme. Jag gick upp och satte på TV, gubben min gick ut i köket och fixade lite frukost. Sedan så avnjöt jag en nybryggd kopp kaffe framför TV.

Det går inte en dag som inte jag tänker på hur underbart skönt det är att ha pension.
När jag var p återbesök på ortopedkliniken så frågade läkaren hur jag mådde.
”Jag mår så bra, och det här med operationen har bara varit en bisak. För så är det, att ha opererat in en ny knäled har varit en liten sak i jämförelse med att veta att man inte behöver återgå till ett arbete när man är rehabiliterad.
Att få slippa försäkringskassans hårda riktlinjer, om en återgång till tjänsten så fort som möjligt.

Jag förstår så väl att mina fd arbetskamrater har mycket att göra, för de har lovat att besöka mig (för en månad sedan ) men de har inte haft tid ännu.
”Vi kommer och äter lunch med dig” sade de, men ack, de har så mycket att göra så inte ens en liten lunchpaus kan de få. Nog är det tur att jag har gått i pension och kan ägna mig åt att putsa på min mässingslampa.