Undkom med blotta förskräckelsen…

Nog hade det varit trist för den lilla kille som hade ”spring i benen” och som hamnade framför kylaren på en husbil.
”Han hade änglavakt” tänkte jag, för husbilen hann att bromsa precis framför den lilla killen där han låg på kajen, smått chockad.
”Jag har ju sagt åt dig att vara försiktig” skrek pappan hysteriskt. Och sprang fram till sonen och lyfte upp honom. Med ett litet skrapsår på knäet, kom han lindrigt undan.

”Änglavakt” ja nog var det så, för det behöver nog en liten kille ha, som har spring i benen och väntar på att få åka med den stora båten över till Gotland.

Bilarna stod prydligt uppradade på kajen och väntade bara på att få komma ombord på färjan.
Vi Gotlänningar är ju vana med att vänta på vår tur, men för många turister, den lilla killen, var det kanske första gången som man stod på en kaj och väntade.
Jag tittade bort mot den lilla killen, han såg så liten ut där han satt och fick plåster på knäet. Hans pappa grälade på honom ”Förstår du inte att det kan komma bilar här”
Det är nog inte så lätt för en liten kille att tänka sig för då man väntar på att få åka på en stor båt.
När så båten lade till i hamnen så hade pappan satt sin son uppe på sina axlar ”Ser du nu” sade han. Båtens kättingar rasslade och efter en stund så var båten fastbunden vid kajen. Den lilla killen satt i tryggt förvar uppe på sin pappas axlar.

”Är det här verkligen värt att utsätta sig för” tänkte jag då jag fick trängas med turisterna för att komma fram till ”nyckelutlämningen” .
Gubben hade ett nytt projekt på gång i Anderstorp och inget i världen kunde hindra honom från att åka dit och hämta det.
Till slut så fick jag min hyttnyckel och kunde låsa upp för gubben och hunden som stod borta i ett hörn och väntade. ”Så skönt” sade jag då jag packade upp min kudde och lade mig på soffan för att vila en stund”.

Tänk om alla turister visste hur lugnt och skönt vi har det under övriga månader, då vi kan rå om ön för oss själva. Nu går färjorna skytteltrafik och vid varje tur kommer 1600 personer till Gotland. Hela ön befolkas med nyfikna människor som måste trängas för att se vår vackra ö.

Jag hoppas att det blir en trevlig upplevelse för den lilla kille som hade ”Änglavakt” då han väntade på att få åka över. Att hans minne av att ligga framför kylaren på en stor husbil, förbleknar, och att han minns andra roliga saker som han har fått uppleva.

Ute vid Friggebodan står en sönderplockad veteranmotorcykel, delarna ligger huller om buller i trälådor. ”Nog var det värt att åka till Anderstorp för att köpa den ”sade gubben ”Så nu måste jag märka upp dem för att få någon ordning på grejorna” Gubben kliar sig på hakan och ser fundersam ut. ”Men jag vet inte vad jag skall ställa den, jag måste nog bygga ut Friggebodan, för nu börjar det bli fullt”

Vi får verkligen hoppas att det utav fyra ”objekt” kan bli en fin Veteranmotorcykel till slut…

Ett offer för konsultens spariver...

Sjukvårdsdirektören var tvungen att ta hjälp från en konsultfirma för att se vad som behövde göras på sjukhuset, för att få budgeten i balans.
”Det blir inga mera pengar” sade politikerna och sjukvårdsdirektören fick våndas där inne på sitt kontor.
Konsulten tog flyget över till Gotland och började sin ”genomlysning”
”Bort, bort, bort” sade han och skrev ner allt i ett protokoll.
Att det sedan handlade om att vårdavdelningarna skulle dra in på patient platser och att personal måste sägas upp, bekom honom inte. Hans uppdrag var att se hur man kunde få budget i balans.

På Hjärtmottagning i Visby klagade man högljutt, ”Vi kan inte garantera patientsäkerheten”
”Hur skall vi hinna med” Men politikernas beslut låg fast och personalen på sjukhuset fick vänja sig vid att nya vindar har svept in över Gotland.

”Man får inte vara sjuk för att klara av att vara sjuk” tänkte jag då jag försökte komma i kontakt med sjukhuset när vårdgarantin hade nått sitt slut.
”Inom tre månader skall patienten ha fått kontakt med specialistläkare” stod det i Vårdgarantin.
Tre månade av väntan med ett hjärta som tickade i otakt. ”Det är förmaksflimmer” sade husläkaren och satte in olika mediciner för att gardera sig.
”Jag vill inte att du skall få något besvär, under tiden då du väntar på att få komma till specialist”

Ett brev damp ner i brevlådan exakt då vårdgarantin hade gått ut. ”Nu äntligen” tänkte jag ”Nu har jag fått en tid till specialisten på lasarettet”
Men i brevet fanns bara ett löfte om att jag skulle få träffa honom, så småningom.
”När du har gjort ultraljud, så får du komma till mig” stod det i brevet.

Men hur skall man orka bevaka sin rätt när man äter mediciner som gör att man blir så trött.
Att ringa ett samtal är ju omodernt, nu för tiden så får man tala med en dator som rabblar upp en massa information som man skall göra.
”Vill du boka tid för rådgivning, tryck en etta, avsluta med en fyrkant!”
”Det finns en ledig tid idag klockan 14.40, vill du ha den, tryck en tvåa, avsluta med fyrkant!”
Jag dirigerades att trycka och välja, uppge mitt telefonnummer och personnummer.
När allt var klart sade rösten” Vi ringer upp dig klockan 14.40 på telefon nummer 0498240202, är det rätt, tryck en etta avsluta med en fyrkant! Och lägg på luren!”

Det var ju för väl att hon sa att jag skulle lägga på luren, för efter en sådan genomgång med en dator så kan man ju missa en sådan väsentlig sak.

Ja, som sagt, man får inte vara sjuk för att kunna knappa rätt och låta en dator bestämma vilken tid som sjuksköterskan skall ringa upp en.

Trots att konsulten nu har sagt sitt och Sjukvårdsdirektören har gjort som han sagt så tror jag att personalen på Hjärtavdelningen har fått rätt, för jag misstänker starkt att jag hör till dem som har fallit offer för konsultens spariver.
Visserligen så ringde det en sjuksköterska prick 14.40 och efter det att hon hade nogsamt antecknat ner alla mina besvär och lovat att tala med specialisten, så kom det aldrig något samtal till mig. Jag väntade i flera dagar på att han skulle ringa, men telefonen stod där alldeles tyst.
Under tiden som jag väntade så fick jag köra lite med gubben, han fick ta ett större ansvar för hushållet och jag kunde sitta i min solstol och bara vila.

”Ont krut förgår inte så lätt” säger jag till gubben som blev lite orolig när han förstod att jag inte fick någon kontakt med min specialist.
”Du skall se att han ringer säkert när alla turister har lämnat ön, för då har vi ju ett sjukhus som är över dimensionerat enligt konsulten”
Till dess får jag väl vänta med risk för att patient säkerheten inte kan hållas.

En glad ett åring...

Grattis vår lilla prins, för ett år sedan föddes du och jag blev din farmor. Något som jag länge hade väntat på, och till slut nästan gett upp hoppet på att få ett barnbarn.
Så kom lille Albin, ett år av upplevelser, det är så härligt att se ett litet barn som föds och utvecklas helt normalt. Kanske har jag en liten ”yrkesskada” efter att ha arbetat med Utvecklingsstörda i över 40 år.
Jag njuter då jag ser på alla bilder som mamma Karin skickar till oss farföräldrar varje månad.
Och jag njuter då jag ser hur Albin redan kan gå, om än på lite vingliga ben. Jag blir glad bara av att tänka på mina småttingar, för bara några månader efter Albins födelse kom ju vår lilla prinsessa Emilia.

Många gånger funderar jag på vad de små har att lära mig eller vad jag kan lära dem. Livets kedja, där arv förs vidare i generationer. Eller där barnbarnen tålmodigt visar den äldre generationen hur den moderna tekniken fungerar.

Att hänga med i utvecklingen är nog så viktigt för oss äldre. Tiden rinner bara iväg, åtminstone så upplever man att åren går så fort och med den utvecklas tekniken.

Jag kan se framför mig hur Albin och Emilia sitter framför en dator och skickar små meddelanden till oss här på Gotland. ”Bäst att hänga med” säger jag till gubben ”Så att inte barnbarnen tycker att vi är några stofiler som sitter här på vår ö, och ”soffar till”

Ett åskväder på avstånd...

Återigen en mycket het dag, solen strålar från en molnfri himmel. Hunden drar sig undan i skuggan där den ligger och slumrar. Då och då spanar hon bort mot grannens tomt, där det finns tre småhundar. Ibland så reser hon sig upp och går sakta bort mot staketet. Spanar in mellan staketspjälorna om hon kan så någon av hundar som brukar leka på gräsmattan.
Det bästa hunden vet, är när hon kan skrämma dem med några rejäla skall. Varje gång som hon gör det får hon bannor utav mig.
”Varför skall du alltid skälla på de där småhundarna” frågar jag. Hunden försöker att se lite skamsen ut, men jag ser minsann att hon njuter utav utfört uppdrag, att sätta lite fart på grannens småhundar.

Åskan mullrar ute över havet, stora moln backar upp sig vid horisonten. När jag var liten så kom alltid mina föräldrar in till oss barn, då det åskade. Vi satt allesammans och tittade ut mot havet. Ofta så var det mitt i natten, när jag frågade mina föräldrar varför de hade klätt på sig sina kläder sa de ”Jo, om åskan slår i vår ladugård så måste vi skynda oss ut och rädda djuren” De hade även försäkrat sig med att tappa upp flera hinkar med vatten, som stod redo att användas om olyckan skulle vara framme.
Tillsammans så räknade vi hur många sekunder det var mellan det att vi såg blixten och vi hörde mullret. ”Det är ingen fara” sade mamma ”Åskan ligger långt ut över havet”

Jag minns bara åskväder som något fantastiskt och spännande, där vi satt uppkrupna i fönstret och räknade blixtarna. Visst förstår jag nu att mina föräldrar var lite spända på vad som kunde hända . Ute i ladugården så fanns djuren och på hö loftet var det fullt med nyskördat hö.
Men ingenting av det överförde då på oss ungar, utan de fick det till att vara en familjehögtid då vi höll koll på åskvädret.

Visst är det otroliga krafter som är i omlopp då det åskar, hela himmelen är laddad av elektricitet, vi människor är som små myror och har inget att sätta upp mot dessa krafter.

Även fast åskan mullrade vid horisonten gav sig gubben iväg för att plocka jordgubbar.

”Vad gör du?” frågade gubben när han kom hem med en hel hink full av nyplockade jordgubbar. ”Jag skriver i min blogg, men den blev så tråkig så jag kan inte publicera den” svarade jag med en djup suck.
Ibland så är det svårt att få till en blogg som jag tycker är läsvärd. Så ni får ursäkta, mina trogna läsare, idag blev det en lite tråkig en, men jag får ladda upp till nästa som kommer att handla om en liten prins som fyller 1 år imorgon…

”En vänlig grönskas rika dräkt…”

”En vänlig grönskas rika dräkt…”man fick verkligen ta i så att det hördes, för det är inte varje dag som man får möjlighet att sjunga i Uppsala Domkyrka. Organisten spelade och den lilla församlingen av nära anhöriga och vänner sjöng.

Nu var det dags för lilla Emilia att döpas och hon hade verkligen förstått allvaret i handlingen, för hon såg så allvarlig ut när prästen läste direkt ur bibeln vad det innebär att bli upp tagen i Guds församling.
”Hon är lite tung nu” sade prästen ”Ni får gärna sitta ner medan jag läser mina ritualer”
Lilla Emilia tittade storögt på allt det fina i Domkyrkan, att det var en högtidsdag för henne, märkte hon säkert.
En guidad grupp passerade och tittade nyfiket på vad som pågick framme vid altaret.
”Jag döper dig Emilia, Linn, Elisabeth Toftén” sade prästen och hällde vatten på Emilias huvud.
”Vad hittar de på nu, skall man tvätta håret också” tänkte säkert lilla Emilia, där hon snällt lät sig hanteras av prästen.

I sin vagn sov kusinen Albin, han visste ju redan vad som skulle hända, det är ju bara några månader sedan han själv döptes och blev medlem av Svenska Kyrkan.

”Nu bjuder vi på bubbelvatten” sade den stolta fadern och hällde upp champange i glasen.
Långbordet var dukat ute i trädgården och festen kunde börja. Att lilla Emilia sov som en stock i sin vagn var inte alls konstigt, för att upptas i kyrkans krets tar säkert på krafterna för en liten tjej.

Utanför domkyrkan hade några polisbilar stannat, en låssmed höll på att bryta upp låset på en bil av senaste modell. Säkert så hade hunden som låg kvar inne i bilen det ganska hett om öronen. I alla fall så såg det väldigt svettigt ut där den låg och flämtade. Även fast hundens ägare bara hade lämnat hunden, en liten stund, så var det ändå alldeles för varmt i bilen.
Låssmeden fick upp dörren och en glad hund hoppade ut, polismannen utfodrade hunden med vatten, kopplade hunden och sökte sedan upp en skuggig plats där han satte sig för att invänta bilens ägare, hunden låg och svalkade sig i skuggan av ett trä.
Ägare blev säkert mycket förvånad då han återkom till bilen och en polisman stegade sig fram emot honom med stora steg.
”Det blir böter det här” sade polismannen och såg arg ut.
Hunden reste sig upp och viftade på svansen.
Ja, även fast man har en bil av senaste modell med en klimatanläggning, så blir den ändå fort varm när den står parkerad.

Vår hund var naturligtvis också med till Uppsala, men hon fick ligga kvar i lägenheten under dopet och intog därefter en skuggig plats under en syrenbuske, där låg hon och sov, tittade upp emellanåt och sneglade bort mot bordet där det fanns pajer och en stor gräddtårta.
Hunden har redan upptäckt att de små barnen är mycket goda att slicka på, och under deras stolar finns det alltid massor av mat som har ramlat ner från bordet.
Åtminstone under Albins stol, för han har även upptäckt att hunden gärna äter det som han slänger ner på golvet.

Tiden går fort när man har roligt…nu var det bara att återvända till Gotlandsbolagets färja där vi fick trängas med turisterna som med surt förvärvade slantar vill turista på vår vackra ö.
Men som pensionär är det inte så dyrt att boka en egen kupé där man får vara ifred och ta sig en tupplur medan båten satte kurs mot Visby.