Amerika främmande

”Jag hjälper personer från Amerika med att leta rätt på levande ättlingar i Sverige” sade mannen som ringde. ”Nu söker jag på släkterna Toftén och Stenström på Gotland.”

Att söka på Toftén är ju lätt eftersom det inte finns så många med det namnet.
”Jag slog på eniro.se” sade mannen och har talat med din syster, hon hänvisade till dig”

”Du hade ju släktforskat, berättade din syster, så då får jag kolla mina uppgifter med dig” mannen lät så förhoppningsfull.
”Jo men, det är ju inte min farfar, jag är ju adopterad, så mitt intresse för August Toftén har inte varit så stort. Jag har intresserat mig för min egen ”gren”.

”Amerikanarna planerar att komma hit och se sin farfarsfars hembygd och vill ju naturligtvis även träffa släktingarna på Gotland”

Det var bara att ta fram arkivet och söka, alla som har släktforskat vet att det inte alltid är så lätt utan det är ofta ”ett steg framåt och två bakåt” men med en portion envishet så skall det väl gå.
Vem var han, mina systrars farfar, det är tydligen hans bror som emigrerade till Amerika i början på 1900 talet . Mina systrar har aldrig visat något större intresse för att ta reda på vem deras farfar var.
”Han dog ju innan jag föddes” sade lillasyster. ”Jag vet inget om honom, men jag har ju några gamla böcker som vi kanske kan ha hjälp av”
Min lillasyster sitter på en guldgruva, gamla böcker, en bibel, som hon har sparat uppe på vinden, gamla släktklenoder.
Så småningom kunde vi bekräfta att det var ”rätt” person och att det verkligen var farfars storebrors ättlingar som sökte kontakt.

Själv så har jag forskat i mina förfäders liv, katalogiserat alla anfäder i ett släktforskningsprogram, där finns de inmatade i små rutor. Nu har det kommit en ny liten ruta på trädet det är mitt barnbarn som har fått sin plats i vårt släktträd.
Albin född den 4 juli 2008, står det. Visst är det något alldeles extra att få ett litet barnbarn, släkten lever vidare och jag kan åter koncentrera mig på att skriva min släkts historia. En fantastisk historia och hur man klarade sig i mycket hårda tider.

När jag var liten så älskade jag att sitta och lyssna på min mormor som berättade om hur det var i Finland i början på 1900 talet och hur modig hon var som köpte en biljett och emigrerade till Amerika 1909, då var hon 19 år. Jag minns hur stolt jag var över min tuffa mormor.
”När jag blir stor så skall jag skriva en bok om dig mormor” sade jag, mormor log och sa, ”det ser jag fram emot” hon sitter säkert där uppe i sin himmel och väntar på att jag skall börja skriva om alla hennes berättelser.
Morfar hade emigrerat långt innan och var väl etablerad i Amerika då mormor träffade honom. Alla hans bröder hade även de, emigrerat.
”Vilken tur att det var du och morfar som bestämde sig för att flytta hem igen” sade jag ”För annars så hade väl inte jag funnits till, för mamma hade säkert inte träffat min pappa om hon hade bott i Amerika”
Vilken tur, för då hade ju inte heller lille Albin funnits! Nu finns han och jag skall försöka skriva ner vår släkts spännande livsöden.

"Rättning i leden..."

Det var ingen tvekan att även hunden hade saknat min käre kollega Petra. Att gå i pension för mig var något som jag hade planerat under en längre tid. Det hade vuxit fram allt eftersom, då jag märkte att det inte längre var samma arbetsglädje i förvaltningen utan att det numera hade blivit en ”kontrollerande förvaltning”.
Allt skulle ventileras och göras riktlinjer för.
”Rättning i leden, tänk för Guds skull inte själv utan gör bara som vi säger”

”Det är så tomt och kalt på ditt rum” säger min kära kollega. ”Det var så trist att komma tillbaka efter semestern när du och hunden inte fanns där”

Ja, tackar för det, jag städade bort allt efter mig, till och med den vackra porslinsblomman tog jag med mig hem för rehabilitering. Den står nu ute på min altan och stortrivs i sommarvärmen.
Jag misstänker att hunden inte var riktigt med på att vi skulle pensionera oss, hon och jag. För efter en tids ledighet så märkte jag att hon saknade något. Att vara ledig hela dagarna och jaga skator, kan väl bli lite långtråkigt ibland för en stor vacker Schäferhund, i alla fall då hon under flera år har varit vakthund på vårt lilla lokalkontor. Där har hon kontrollerat många personer som har varit på besök.
Petra har hon hela tiden haft ett mycket gott öga åt, när en person gick in på Petras kontor för att låna telefonen, var hon snabbt där och försökte gå emellan.

”Det är OK” sa Petra ”Han får låna min telefon”

Nu när Petra sitter ute på min altan, så är det ingen tvekan om att hunden har saknat sitt arbete som vaktkonstapel på Järnvägsgatan 4. Som tur är så vet ju redan alla våra grannar om att vår hund kan vara lite ”högljudd” emellanåt, för nog låter det alldeles förskräckligt när hon upptäckte att ”främmandet” var självaste Petra. Hennes sätt att tala om för Petra att hon är glad att se henne igen, hörs över hela grannlaget.

Vi sitter ute på altanen i mina fina korgstolar som jag fick av Gotlands kommun för lång och trogen tjänst. Vi äter vinbärskaka med gräddglass.
Innan Petra går så hinner vi lägga några Tarotkort för att se vad som väntar henne i den ”kontrollerande förvaltningen”
”Vad behöver Petra tänka på för att stå ut” var en av frågorna.
Kortleken sviker aldrig, man får alltid ett svar, så stärkt till sinnet kan Petra återvända till Järnvägsgatan 4 och fortsätta sin kamp, även fast vakthunden och jag har gått i pension.
Kampen för att få vara precis som man är och inte inrätta sig i en mall.

41 års jubileum…

”Du har tur du pappa” sade sonen till sin fader
”Du kunde gifta dig med mamma, men jag måste gifta mig med en vilt främmande människa”

För över fyrtio år sedan så stod jag framför altaret med en ”vilt främmande man” och lovade honom att älska honom i nöd och lust.
Nåja, jag hade lärt känna mannen under några år, så jag var nog ganska så säker på att det skulle gå vägen.
Han, mannen som stod där bredvid mig, kom från de mörka Norrlandsskogarna och jag som var född och uppvuxen på en ö, visst var det ett litet äventyr vi båda gav oss in på.

Vad vet man egentligen om vad som väntar en då man står där iklädd i en vit bröllopsskrud.
Vi har i alla fall hållit löftet vi gav till varandra för 41 år sedan. Vi börjar bli riktiga original, för det är inte så vanligt att man sliter på samma gubbe hela livet.

”Hur mår Lotta då” frågade jag en väns man, som jag träffade på en konferens.
”Det undrar jag med” svarade mannen och såg bekymrad ut.
”Hjälp” tänkte jag, ”nu har det skilt sig de också och jag har trampat riktigt i klaveret”
Mannen såg min generade uppsyn och fortsatte ”I alla fall så ser hon mycket trött ut då hon kommer hem på kvällarna”

Man får tänka sig för innan man frågar, för man vet aldrig, det går undan i skilsmässokretsarna. En mycket vanlig fråga på Fria Tarotlinjen är frågor som rör ”exet”
Så ibland så går det kanske lite för fort, man tror att ”gräset är grönare på andra sidan”

Hur står man då ut? Ja, i vårt fall så gör gubben min som Emil i Lönneberga då han tycker att jag börjar bli för besvärlig, han kilar ut till sin snickarbod där han snickrar och stannar där tills stormen har lagt sig.

Skämt åsido, vi fick ett telegram på vår bröllopsdag där det stod
”Somna aldrig osams”
Ett gott råd som jag gärna delar med mig.

Stadsresan

”Skall du åka med in till Visby?” frågar gubben. ”Jag behöver handla på järnaffären”. Varför inte tänker jag, hunden får stanna hemma för det är så fruktansvärt varmt i bilen.
”Gubbdagis” kallas det visst, den nya affären mitt i Visby. För lämnar man in sin gubbe där så vet man att han har underhållning i flera timmar.
”Bäst att jag följer med in för att se vad det är för en affär” tänkte jag och gick in tillsammans med gubben på Clas Olssons domäner.
5 minuter sedan så var jag nöjd, jag sneglade bort mot gubben som förtjust stod och beundrade några ”slip stål” som han bara måste ha.
”Rena fyndet” sade han nöjt och stoppade ner ”stålen” i sin korg.

”När vi ändå är här i Visby så kan vi kila in och kolla lite på babyavdelningen” sade jag.
Ja, nog har tiderna förändrats för på galgarna hängde de mest fantastiska skapelser, från pyttesmått till lite större.
För 40 år sedan så var det fortfarande mycket ovanligt med färgade kläder till bebisar. Allt var vitt, precis som på sjukhusen, där också allt var vitt.
Kläder i bleka pastellfärger kunde man få tag på, men det mesta var vitt.

På galgarna hängde små miniatyrkläder, snickarbyxor och ”militär färgade” dressar, det var bara geväret som fattades. Men vår lille prins skall inte ut och jaga i djungeln ännu, utan han skall ligga i sin barnvagn ett bra tag till. Det fick bli små tröjor med nallebjörnar på.

Väl hemkommen så öppnade sig himmelen och regnet forsade ner.
”Jag glömde köpa regnmätare, det hade säkert funnits på Clas Olssons affär” säger jag till gubben.
”Ingen skada skedd, grannen kommer säkert snart in och avlägger rapport på hur många millimeter regn som vi har fått idag”.

Lille Albin

Kanske hade även gubben min saknat mig när jag hade varit borta några dagar för att besöka mitt barnbarn i Uppsala, men han höll i alla fall tyst med det, hunden däremot tjöt "som en stucken gris" så att alla passagerare som steg ut från terminalen, vände sig om och undrade ”vad det var som var på gång”
Egentligen så förstår jag inte hur en hund kan känna igen sin matte på så långt avstånd, men det kunde min hund. Hon skrek och vrålade så att man trodde minst att hon var döende.

”Nu är flocken samlad” sade gubben och satte in hunden i bilen igen. Ja, nu har jag gjort mitt besök i storstaden och är nöjd för ett bra tag framåt.
Att få umgås med den nya familjemedlemmen var en upplevelse. Så liten och fin han är mitt barnbarn. Jag fick till och med ett leende första gången som jag hade honom i knäet.
Nu säger säkert många att han bara hade magknip, men så är det inte alls!! När mitt barnbarn såg på mig och log, var det på riktigt, så det så.

Flera barnböcker ligger framme på bordet, så jag förstår att de nyblivna föräldrarna är riktigt pålästa, där kan man få läsa om det allra senaste påfunden vad gäller bebis vård. Det som var brukligt förr duger då rakt inte numera, så det är bara att lita på att det som nu sker är det allra bästa.
Min lille sonson får minsann ligga bredvid sina föräldrar, för nu förtiden skall det vara så, där ligger han mitt i dubbelsängen och känner närvaron.
”Hud mot hud” skall det vara, och glöm det där med navelbindor, här lufttorkas navelskrutten bort av sig själv.

Jag sneglar bort mot sonen och tänker ”Vilken tur att det blev karl av honom ändå, för nog är det mycket som har förändrats på 40 år.

Uppsala är en förtjusande stad, så tyst och stilla så här mitt i sommartid. ”Semesterstängt” står det på röda skyltar som är upphängda på dörrarna.
”Undrar vad alla människor har tagit vägen, i affärerna är det lugnt och skönt, som Gotland på vintern” tänkte jag då jag kryssade fram mellan hyllorna.

När jag skulle checka in på Arlanda så förstår jag vad alla är, de är på väg till Gotland, för vid gaten så var det fullt med turister som var på väg till semesterön. Inne i flygplanet hade man satt in extra stolar för att få med så många som möjligt.

När jag satt där uppe bland molnen så tänkte jag att det inte är så långt till Uppsala ändå, det tar bara några timmar så är man där. Nu ser jag fram emot att mitt lilla barnbarn skall komma på besök på Gotland, men då kommer han med båt, för till en sådan liten herre krävs det minst en hel bil full med grejor för att han skall få den allra bästa vård.