Mormors yllestrumpor

Undrar om mitt lilla barnbarn vill ha en mössa med små lamm på?
”Det är lika bra att sticka till en ettåring” sade jag då jag handlade garn i garnbutiken. För här går det undan, bara några extra maskor på stick nålarna så har man en storlek större, och lille Albin växer för varje dag som går.
Nu har en liten kofta tagit form, så underbart fin med små vita lamm på bröstet.
En mössa som matchar koftan håller jag just nu på med att sticka.

Att sticka är som att meditera, man kan sitta och låta stickorna fånga upp garnet som bildar en liten ögla, och arbetet växer allt eftersom. En avig och en räta, det gäller att hålla koll på mönstret och byta färg allt eftersom det lilla lammet växer fram. Jag känner mig som en riktig farmor där jag sitter och stickar. Både min mamma och mormor var riktigt duktiga stickerskor, de försåg hela familjen med vantar och yllestrumpor.

Jag var bara 4 år då min mormor satte stick nålarna i mina små händer och instruerade mig hur jag skulle göra. Hon hade egna mönster som hon själv hade ärvt av sin mor.
”De här yllestrumporna är alldeles speciella” sade hon, och visade på en mycket smart häl som hon själv hade ”uppfunnit”. ”Karlarna gillar mina strumpor” sade hon och myste belåtet.
Nu har jag inte lust att sticka yllestrumpor till mina män, däremot så kan det bli en liten yllekofta till mitt lilla barnbarn.



”Nu går de en efter en”
Jag hade stött på en av mina medarbetare då jag var ute på morgonpromenad med hunden och gubben. Hon stod i sitt grindhål och log stort då hon såg att det var vi som kom spatserande tidigt på morgonen.
”Så, hur känns det nu att vara pensionär, jag har inte sett till dig på hela tiden” sade hon.
Det är ju inte så konstigt för jag har verkligen gått i ide, håller mig allt för mig själv och skall det handlas så får gubben min åka på affären.
Så är det då man vill vara i fred och bara vila ut. Att vara chef i Gotlands kommun har verkligen tagit på mina krafter och det känns verkligen skönt att nu ha gjort ”sitt”.

”Vi får väl träffas en dag och prata lite” min kamrat såg förhoppningsfull ut ”Vi kan dricka lite kaffe och prata om gamla tider” sade hon.
Nu är jag inte längre hennes chef utan vi är båda pensionärer. Vi kan nu minnas den gamla goda tiden tillsammans, då när politikerna sa ”Gör så gott ni kan” och vi slog våra huvuden tillsammans och funderade ut stora saker, allt för att våra vårdtagare skulle få ett bra liv. Nu ser det annorlunda ut, nu styr regelverken upp allt och man behöver inte längre ens tänka själv, det är bara att kolla på Internet, där finns allt samlat i prydliga dokument.



Idag kom det ett brev på posten, det var från Albin, han skickade ett foto på sig själv som nu pryder min bokhylla. Han är så fin mitt barnbarn.
Det går inte med ord beskriva hur det känns att få ett barnbarn, man blir så glad och det bubblar inombords då man tänker på honom.
”Vilken fjantig farmor du är, som sitter och drömmer medan du stickar en yllemössa med små vita lamm på” tänker jag, men så är det väl att bli pensionär, då kan man låta tankarna ila iväg lite hur som helst, för nu behöver jag inte fatta några viktiga beslut utan nu handlar det bara om att sticka en liten kofta till mitt barnbarn. Ja, till och med så kanske jag skall ge mig på att sticka mormors yllestrumpor.

En släktklenod

Egentligen så har jag inte tid med att skriva i min blogg, jag är ju numera pensionär och har så mycket att göra. Ibland funderar jag på hur jag har hann med att arbeta tidigare, det är för mig en gåta. Nu har jag fullt upp med att sylta och safta, sådant som jag tidigare aldrig hann med att göra.
Gubben min är precis likadan, han gillar ”att samla i ladorna” så nu har han varit ute och plockat Salmbär vid dikeskanterna, så jag har haft fullt upp med att koka sylt.

Inspirerad av ”Gör det själv” programmen på TV satte gubben och jag igång med att storstäda. Nu skall det vara lättstädat, bort med alla prydnadssaker, nu skall det vara ”stilrent”
Uppe på bokhyllan har jag samlat mina ”ärvda” saker, det är antika krukor och vasar som står där för allas beskådning.
Jag har haft stor förkärlek för ”gamla” saker. Nu står de bara och samlar damm, ingen ser mina antikviteter. När jag frågade gubben min om han visste vad jag hade uppe på bokhyllan svarade han ”Nej, det vet jag inte” Ett tydligt bevis på att jag har samlat på grejer till ingen nytta. Nu diskas de och packas ner i en kartong, där får de ligga så länge tills jag vet om det är någon som är lika förtjust i antikviteter som jag varit, om det skall gå vidare i släkten och samla damm på en ny bokhylla.
Mina killar har säkert som sin far, inte lagt märke till mina klenoder.

”Skall vi ha kvar tavlorna” frågade jag gubben, tavlorna som hängde i mitt barndomshem över soffan. ”Tavlorna hör ihop med soffan” sade jag lite svävande, för jag kunde inte tänka mig att dela på dessa klenoder. ”Vi behåller tavlorna, de är ju vackra” svarade gubben.
Så får det bli, den lite modernare tavlan hänges upp i ett annat rum och rariteterna får hänga kvar.

En gungstol som jag nu har förvarat i hela mitt liv, vem skall ärva den. Tänk så mycket man har som man bara förvaltar och sedan hoppas på att en yngre generation övertar förvaltarskapet.

Tänk om ”de” kunde tala, då skulle silverbesticken som ligger oputsade i lådan, berätta om hur de inköptes av mina morföräldrar då de som nygifta bildade sitt bo. Hur de sedan packades ner i koffertar och forslades från Amerika till Gotland. Eller soppkaraffen som ser lite sliten ut, men fungerar bra som blomkruka. Den kunde berätta om hur mormor fyllde den med varm soppa och bjöd gårdens folk på ”soppmiddag”.

Medan jag diskar mina klenoder så känner jag dess historia utspelas i mitt huvud.
”Släkter kommer och släkten går” sjunger man i psalmen, det är likadant med klenoderna.

Nu måste jag skynda mig, jag kan inte sitta här och skriva blogg längre, för jag har fortfarande mycket att göra.

En lyckad affär

Bilen svängde in på den stora gårdsplanen, en traktor stod parkerad under en stor ek. Jag klev ur bilen och såg mig omkring.
Jag hade lockats in från vägen av en skylt som visade att här fanns en gårdsbutik, eftersom jag befann mig ute på landet så hoppades jag på att jag skulle hitta nyskördade grönsaker.
Tidigare på dagen hade jag ”vägt in mig” och det var inte roligt, det är bara att ”se sanningen i vitögat” och påbörja en viktminsknings kampanj.
”Nu får det bli grönsaker för hela slanten” sade jag till gubben min, nu stod jag där mitt på gårdsplanen för att leta mig fram till dörren där alla grönsaker fanns.

”Självbetjäning” stod det på en stor skylt som var uppsatt på väggen. Jag klev in i den lilla affären och började se mig omkring. Längst med ena väggen var det hyllor uppsatta och där stod välfyllda korgar med olika grönsaker i .
På ett bord stod det en skrin och bredvid låg en miniräknare. Borta vid fönstret, på ett litet bord stod en våg.
”OK, det är bara att plocka för sig” sade jag till gubben min och började undersöka vad som fanns i korgarna.

”Undrar om det finns en dold kamera här” tänkte jag, då jag plockade bland alla nyskördade grönsaker. Ett vitkålshuvud, rödbetor, morötter, gurka, solmogna små tomater, rödlök, allt som jag behövde plockade jag ner i bruna papperskassar.
Gubben min hade fullt sjå att räkna på miniräknaren hur mycket vi skulle betala. Så fiffigt anordnat, på griffeltavlor hade de skrivit upp priserna på de olika varorna, det var bara att läsa innantill.
Etthundra tio riksdaler stoppade vi i Gårdsbutikens lilla skattekista, och mycket nöjda tågade vi ut med våra påsar välfyllda med kravodlade grönsaker.

Jag sneglade bort mot boningshuset, ingen människa syntes till, det var bara några ”dvärghönor” som gick runt på gårdsplanen och letade efter mask.
”Vilket förtroende” tänkte jag, ”här har jag varit inne och plockat för mig av allt som gården kan erbjuda och det är helt okey, jag är betrodd” En härlig känsla i en tid då man övervakas från alla håll och kanter.

Campingsemester

”Nog har vi det bra nu vi två” sade jag till hunden som låg nere vid mina fötter. Nu har vi varit pensionärer i 8 veckor, en lång och underbar ledighet för två själar som har slitit för brödfödan i många år. Ja, hunden har ju inte gjort så mycket utan hon har bara varit vakthund på Järnvägsgatan 4 i Klintehamn i ca ett år. Visserligen så tog hon sitt arbete på största allvar, men några slantar inbringade det ju inte.

Två månader som man bara kan göra det man själv vill, nu när höstmörkret börjar göra sig påmind är det inte så dumt att dröja sig kvar en stund på kvällen med en intressant bok i handen. Man går och lägger sig när man är trött och stiger upp då man är utsövd. Det innebär att hunden och jag kan tassa upp redan vid 5 tiden på morgonen och brygga en stor kopp kaffe. Vi kan knäppa på TV där OS sändningarna ger repriser på alla utförda stordåd.
Det kan även innebära att vi sitter uppe till efter midnatt, med tända ljus och en deckare i handen.
Man gör som man vill, helt underbart.

Gubben min har inte varit pensionär lika länge som hunden och jag. Han har fortfarande lite ”stress i sig” han behöver ännu vara i ”karantän” ett tag till. Det behövs en av programmering på gubben. Han stressar fortfarande iväg på olika uppdrag.
Än så skall han ut på ”vedbacken” för att ta hand om veden
”Så att vi har ved till vintern” säger han. Sedan så är det nödvändigt med en tur till affären för att köpa en tidning.
”Måste se lite folk” säger han och hoppar på sin cykel för att i snabb fart cykla iväg ner mot byn.
Hunden och jag strosar runt i vår trädgård, nog får gubben ta hand om handeln om han vill, vi båda har det så skönt här och har inget behov av att trängas i affären.

”Det är som att dra ner en rullgardin” säger gubben då han kommer hem.
”Alla turister har lämnat ön och jag kunde gå ensam i affären”
”Så skönt då, för då kan vi ju ta husbilen och campa lite ute på ön” svarar jag. Det värsta jag vet är att trängas på en fullproppad camping, och att fricampa vågar man ju snart inte göra för även här på vår lilla ö har våldet gjort sig påmind. Häromdagen så var det ett rån på en bensinstation, tre unga män klev in sent på kvällen och avkrävde föreståndaren hans dagskassa. För att verkligen visa att de menade allvar, hade de tagit med sig en köttkniv och en yxa, som de viftade hotfullt med.
Lite senare framkom det att det var tre ungdomar från Hasselas behandlingshem, de hade försökt dryga ut sina fickpengar.
Med några tusingar i handen rusade de iväg och det var bara för hundpatrullen att låta hundarna nosa rätt på förövarna.
”De kommer inte att få vara kvar här hos oss, nu får de åka hem igen” säger Hasselas föreståndare och försöker lugna de upprörda rösterna som nu börjar få nog av ungdomarnas tilltag.

”Nog är det skönt att köra in på en camping och stå där över natten” säger gubben och svänger in på Sandvikens camping.
”Aldrig i livet jag vill stanna här, jag vägrar att stå intryckt bland alla husvagnar”.
För även fast turisterna har lämnat ön är det fortfarande många som bor kvar i sina husvagnar och lever camping liv hela sommaren.
”Har du blivit folkskygg” frågar gubben.
Det är inte utan att jag har blivit lite bekväm av att vara pensionär. Vi får leta upp en fin plats där vi kan ”fricampa” och lita på att hunden gör rätt för sig och ser till att inga bondtjyvar stör vår nattsömn.

Det var allt tur att det inte fanns en mikrofon framför mig i kyrkan då jag skulle läsa en bibeltext för brudparet.

”Vilken ära” sa jag, när den blivande bruden bad mig läsa en bibeltext i kyrkan då de skulle vigas.
”Jag har bara en bok” sade prästen så du får komma fram och hämta den hos mig”.
”Men, vad är det för text då?” frågade jag prästen.
”Jag har markerat den för dig, så det är bara att läsa innantill” sade den rutinerade prästen.

Mitt budskap var kärleken, den som övervinner allt.
Jag hoppas ändå att mina ord kom fram. I alla fall så hörde brudparet och prästen vad jag sa, brudparet såg lite nervösa ut, inte för att det var jag som läste utan för att det var så högtidligt vid den vackra vigselakten.

”Du skulle ha läst lite högre, man hörde inte vad du sa” sade min äkta make när jag satte mig i bänken efter utfört hedersuppdrag.
”Vilken tur då” tänkte jag, för när det vankas till bröllop är det ju brudparet som är i centrum och de hörde vad jag sa. Att jag läste lite fel, märket de nog inte, och prästen får allt skylla sig själv då hon inte hade gett mig någon egen bok.

”Åsåå skumpar ungmansdrängar till brulloprgarden ste …………å di i sadla blacken gra….”
Nog var det en lite annorlunda bröllop för framme vid koret stod prästen och sjöng med sin fina altstämma, Gotländsk bröllops marsch när brudparet tågade ut.

Bröllopsgästerna blev så förtjusta i prästens solosång så att de stod kvar och lyssnade, utanför vid kyrkporten fick brudparet pussas i lugn och ro tills sången var klar och gästerna kunde skynda ut för att uppvakta brudparet.

”Regn i kronan betyder lycka” sade brudens väninna. Så skönt att det har ändrat sig för jag har hört precis tvärtom att regn i kronan betyder tårar. Nu hade ju inte bruden någon krona så då är det andra regler som gäller. Men att skåla i ett glas Campange går utmärkt även om det regnar och fotografen fick fota ett glatt brudpar under ett stort paraply.