Inte riktigt på hugget...

”Skall du inte med på marknad?” gubben min stod i dörren och såg frågande på mig.
”Nä, jag stannar kvar här hemma” svarade jag för att gå på ortens marknad fann jag ingen glädje i att göra.
”Hunden och jag skall sätta oss en liten stund och meditera” svarade jag och tittade på hunden som låg vid mina fötter.

Årets Marknad i Klintehamn är annars något som lockar långväga besökare.
”Dottern kommer hem nu till marknaden ” sade grannen och såg mycket glad ut ”Det har hon gjort varje år nu sedan hon flyttade till Stockholm, det är något hon inte vill missa”

Marknaden är kanske mera en social mötesplats där man kan ströva runt och betrakta utbudet. På senare år så har det kommit allt fler marknadsstånd och utbudet har blivit mera internationellt. Att leta efter mina favoriter bland alla marknadsstånd såg jag som en svår uppgift.
”Du får leta reda på ståndet som säljer hemkokta karameller och brända mandlar” sade jag till gubben då han gav sig iväg. ”Jag köper hem lite gott kaffebröd till dig också” sa gubben och försvann iväg på sin cykel. Han var nog lite extra glad för att åka själv, så att han kan ströva fritt bland alla marknadsstånd.


Jag sätter på en meditations skiva och placerar mig i fåtöljen, hunden vet precis vad som gäller och lägger sig på mattan framför mina fötter.

”Så skönt att slippa trängas med folk” tänker jag för som nybliven pensionär har jag fortfarande ett stort behov av att få vara själv.
”Bäst att hålla sig borta från stora folksamlingar nu när jag skall opereras”
På Söndag kväll så får jag packa min lilla väska med det absolut nödvändigaste, jag har fått en lista på vad som nu skall hända på måndagsmorgonen då jag rullas in på operationssalen för att få min knäled utbytt.

”Det gäller att planera för rehabiliteringen” tänker jag för det har personalen på lasarettet naturligtvis också tänkt på, och skicka med förhållnings regler.
”Ingen bil körande på två månader ” står det med fet stil. Bara det måste vi planera för, jag som är van att röra mig fritt utan chaufför får nu snällt be gubben och skjuts om jag skall göra något.
Ingen simhall heller, undrar vad man får göra egentligen. Jag studerar förhållningslistan och till slut kommer jag fram till att det enda som är tillåtet är att promenera.
”Då blir hunden glad igen för det som hon gillar allra mest är när vi kopplar henne för en långpromenad.

Trädgårdsmästaren...

Att vara trädgårdsmästare..
”Nu måste du vara trädgårdsmästare, ta fram sekatören och sågen och gå ut i din trädgård, för nu är det dags att röja bland det vildvuxna”.
Nu var det inte min egen trädgård som astrologen menade utan det var min ”inre trädgård” som jag behövde se över.
Enligt astrologen så hade jag svårt för att säga NEJ och har så haft i många år.
Att säga NEJ till personer som på ett eller annat sätt utnyttjade mig. Att kunna sätta gränser för vad jag orkade med.

En svår uppgift, ”vilka grenar suger energi” tänkte jag då jag satt och mediterade en dag. Kanske har hon rätt, min käre astrolog, att jag har svårt att sätta gränser för enligt mitt horoskop så är jag en person som alltid vill vara till tjänst för mina medmänniskor.
”Arbetsgivarens favoritarbetare” sade hon, ”för du kan inte säga nej, du jobbar och jobbar”

Nu som pensionär skall jag ta fram stora sågen och se vad som behöver tas bort. Fokusera mig på det som ger mig tillfredsställelse och där jag kan se att jag själv får något i gengäld.

Det gäller att ha balans, man kan inte bara ge utan man måste också få något tillbaka.
”Jag torkar svetten ur pannan och tittar mig nöjt omkring, efter en genomgripande förändring i min trädgård, kan jag åter andas.

Nu får jag fokusera mig på min operation, den som jag har fått vänta på så länge.
”Du får inte ha något sår” Sade sköterskan ”För då kan vi inte operera dig”
Kanske var det så som getingen tänkte då den slog sig ner i mitt knä och stack mig i låret.
Getingens giftiga gadd stacks in i mitt lår och bara på några sekunder så svullnade hela låret upp, som en rid byxa.

”Aj, aj, det var som ett Skorpionbett, för Getingarna är ju väldigt giftiga så här års.
Kanske satt getingen på en av de grenar som jag sågade ner” tänkte jag för nog var det lite onödigt att jag just nu skulle få känna på en bitsk gadd.
I flera timmar satt jag och tyckte synd om mig själv, den stackars getingen som bara var ute för att söka sig en vintervila, låg som en liten krympling mitt på golvet. Lite chokad efter det att jag hade satt mig på den.
Tur är att jag inte har någon allergi för getingstick utan jag har några dagar på mig för att kurera mig, innan det är dags för mig att opereras och återfå min rörlighet och kunna gå ut med hunden på våra långpromenader.

Inskriven på lasatettet..

Så var man inskriven på lasarettet. Nu finns det ingen återvändo, jag skall opereras och har nu fått veta allt om vilka rutiner som gäller.
”Du måste vara här redan klockan 18.00 på söndagskvällen” sade sköterskan och såg mycket bestämd ut. ”För vi litar inte riktigt på att ni håller dieten som ni ska” Hon sträckte fram en lapp och sa: ”Nu vill jag kolla om du har uppfattat vad narkosläkaren informerade dig om”
”Oj, är det skrivning?” frågade jag och satte mig ner på en stol och svarade på frågorna.
From när får du inte äta någon fast föda?
Vad får du inte dricka?
From när får du inte dricka något alls?
När jag hade fyllt i blanketten och fått ett godkännande av sköterskan sade jag
”Nu är det så att jag verkligen inte kan komma till klockan 18.00 för jag är upptagen och kan inte komma förrän efter 22.00”

Hon såg mycket missnöjd ut, och sade ”Då får du gå in på avdelningen och prata med dem, för det kan inte jag bestämma”

När jag klev in på avdelningen så hörde jag en mycket glad röst som sa: ”Nej men Inga-Maj”
Där stod en sköterska och såg mycket glad ut, jag fick dra mig till minnes, oj, jag som känner så många människor, inte vet jag vem den glada sköterskan är, men helt klart, hon känner mig.
”Alla känner apan men apan känner ingen”
Någonstans där inne i hjärnkontoret så vaknade det och jag sade, du har varit min elev eller hur?”
”Visst har jag det, för 8 år sedan” svarade hon.
I ett huj så fixade hon så att jag fick ”permis” till efter klockan 22. ”Det är bara att gå in via akutintaget och säg att du skall läggas in här på K1”

Väl hemkommen så fick jag sitta och studera alla papper, för att veta hur allt skall vara då jag skall läggas in på sjukhuset.

En familjetradition…
”Det är då tur att det händer lite i familjen så att vi blir tvingade att gå till kyrkan” sade mannen som tog min hand, han skrattade gott ”Och så får vi ju träffas emellanåt”
Det var släktkalas och vi var bjudna till kyrkan för att närvara vid ett barndop. En högtid som man absolut inte kan tacka nej till.

Framme vid dop fonden stod min systerdotter och hade en liten Alicia i famnen. Alicia skulle få sitt namn genom dopet, och vi, alla hennes släktingar och vänner var inbjudna.
Hon var så fin lilla Alicia, den vita dopklänningen var nästan i minsta laget. Det var gjord av tunnaste bomulls tyg.
Sexton namn var broderade med fina kedjestygn runt om på dopklänningen.

Visst är det trevligt med traditioner, den förste bebisen som döptes i klänningen var min storebror och det var år 1941. Dopklänningen har sedan gått i arv och används utav vår familj.
Snart så kommer jag att broderas in Albins namn för han skall precis som sin far döpas på traditionellt vis. Undrar bara om han kan ha den skira bomullsklänningen, för bebisarna var nog lite mindre då på 40 talet när min mamma sydde dopklänningen som har hängt med i så många år.

Som sig bör, så bjöd föräldrarna på kalas efteråt och det är mycket praktiskt att då hyra in sig i församlingshemmet, där allt som behövs finns lätt tillgängligt.
Sju sorters kakor var det då inte, men likaväl en stor underbart god tårta som vi alla festade på.

”Ja, det är tur att ungdomarna bjuder till fest emellanåt så vi gamlingar får träffas, är det inte jämna födelsedagar så är det barndop eller bröllop.” Alicias farfar såg nöjd ut för det är inte så ofta annars som vi träffas, annat än på kalas.

”Det är mycket rosa i klänningen” för naturligtvis så höll även vår kära mamma på traditionen att rosa brodyr skulle vara till flickor och blått till pojkarna, då hon broderade in sina barnbarns namn.
”Ja, vi får hålla på traditionerna, du och jag” sade min kära syster Stina, när hon överlämnade en docka med blått brodergarn. ”Det har varit många flickor nu ett tag, det skall bli trevligt med ett blått namn nu som omväxling.

Mitt stora intresse...Tarot

För snart 15 år sedan så kom jag i kontakt med Tarot för första gången. Direkt så kände jag att det skulle vara något för mig och köpte en Rider Waite kortlek, anmälde mig till en distansutbildning och satte igång.

Den vanliga uppfattningen är att tarotleken skapades för spådom. Men så är det inte alls. Korten är nämligen främst ett hjälpmedel vid personlig utveckling via meditation.
De är också portar till Astralplanet. Möjligheten att förutsäga vilka krafter som är i rörelse vid ett speciellt tillfälle, är något som man får på köpet, så att säga.

Att meditera runt ett kort kan ge så mycket att få tillträde till Astralplanet – tankens kungarike – som är ett gigantiskt kollektivt undermedvetande. Det är till detta plan som tarotkorten öppnar portar.

Under ett år har jag haft en utbildning för några vänner. Vi har träffats regelbundet och samtalat runt Tarot, de har blivit riktigt duktiga på att tolka korten och som träning så får de lägga kort för varandra.
Astralplanet kan man jämföra med Internet där man kan söka information, man använder sin intuition och egen erfarenhet när man tolkar korten utifrån varje korts betydelse. Till sin hjälp har man nyckelorden som ger en ” hint” om vad det hela handlar om.

Många är mest intresserade av att få hjälp med tolkning. Tarotlinjernas utbud är välbesökta och man betalar mer än gärna 19:90 i minuten för att få svar på en fråga.
Den vanligaste frågan handlar om sökandet efter den stora ”kärleken” mera sällan så får man svara på frågor som handlar om den egna själsutvecklingen.

Många Tarot tolkare vittnar om hur de har utsatts för spe för att tolkningen inte levde upp till förväntningarna. Får man inte det svar man önskar går man bara till nästa tolkare och hoppas på bättre tur.
”Det stämde inte alls”
”Hon kan ju inte tolka”
Den riktigt duktiga tolkaren säger sanningen och låter sig inte frestas av att vara till lags för att få en nöjd kund. Men många tolkare är beroende av linjens inkomster och vill naturligtvis att kunden skall återkomma.


Jag föredrar numera att bara arbeta med utbildning. För korten har en magisk makt att öppna upp sinnet och få igång tankeverksamheten. Utlägg ger jag bara till de som jag känner eller som jag har utbildat, för naturligtvis så finns det poänger med att få en djupgående analys utifrån Tarotkortens budskap.