Teknikens under...

”Äntligen så kan även vi få upp advent stakarna och belysningen i rätt tid” sade gubben och rotade fram ljusslingorna ur garderoben.
Andra år, då vi båda har arbetat heltid, har det alltid varit så jäktigt med att hinna med ljussmyckningen till advent.

För inte nöjde sig gubben med att belysa den vackra eken, utan även på framsidan skulle ljusslingor sättas upp. Han får hållas” tänkte jag ”bara han håller sig till neutrala ljusslingor” och inte sätter upp blinkande färgsprakande slingor som ser ut som ilskna ormar som vrider sig i buskarna. Det märktes minsann då RUSTA kom till ön, det blev ett uppsving på ”pråligheter” som hängdes upp överallt i trädgårdarna.


Lille Albin har fått en mail adress så nu kan vi ha kontakt med varandra via MSN.
”Är det så här vi får umgås med vårt barnbarn” sade gubben min då jag ropade på honom så han kunde komma och se hur fin Albin var där han satt i sin mammas knä och intresserade sig för tangent bordets alla knappar. Han försökte till och med att skriva, men det var på babyspråk så jag kunde inte tyda det….

Jag har tidigare skrivit om hur imponerad jag är över teknikens utveckling. Att kunna få direktkontakt via kamera, är helt fantastiskt. Nu gäller det bara att jag själv installerar en kamera så att vårt barnbarn kan se oss i rutan.

Tekniken är även ett hjälpmedel för funktionshindrade.
Vi fick en inbjudan från Sär-Vux att komma på besök. Vår son som har Downs Syndrom går där ett par dagar i veckan. Naturligtvis så måste vi göra ett besök för att se vad han hade för sig på dagarna.

Han satt bakom en datorskärm och tittade på fotografier som var tagna under deras skolresa.
Med hjälp av bilder så kan han sedan berätta hur skolresan har varit.
”Välj ut fyra bilder” sade hans lärare ”Så drar vi ut dem och sätter dem i en pärm”
Så enkelt och pedagogiskt, helt plötsligt så kan vår son, med hjälp av datorns bilder, berätta om sina upplevelser på sin resa. Något som han inte har kunnat tidigare.
Han satt där och valde sina bilder med omsorg, det var en bild på sängen där han sov, en bild på flickvännen och en på bästa kompisen. Sista bilden blev ett stort fat med varmkorv. Samtidigt som han valde bilderna kunde han berätta vad han hade gjort.

Det är inte lätt att vara utvecklingsstörd i dessa tider, där allt skall gå så snabbt, men det finns ändå saker som gör att livet blir lite lättare, tex att få bli farbror till en liten Albin.

Personlig service....

Nu är det dags att teckna avtal med nix så man kan få lugn och ro på dagarna. Nix ser då till att ingen telefon försäljare kan ringer till hem telefonen.
Idag så är det två stycken försäljare som har ringt och igår så var det en. De lovar GULD och Gröna skogar.

”Hej jag ringer från xxxx och jag ser här att ni inte har utnyttjat den bonus som ni har rätt till…”
”Grattis, du har blivit utvald….

Knepen är många för att fånga kundens uppmärksamhet. Jag har länge tvekat, trodde att telefonförsäljningen skulle avta, men nu som pensionär märker jag hur många som ringer under en vecka. Det måste bli slut på det!

NIX 020-277000 det var bara att trycka på några knappar så var det gjort! Underbart!

Egentligen så tycker jag lite synd om telefonförsäljarna för de gör ju bara sitt arbete, men när det ringer flera försäljare på samma dag så tröttnar man.

Den nya dörr knackaren, förr så stod det en trevlig försäljare utanför dörren och pockade på att få komma in och visa upp sina varor. Jag vet inte om det var bättre precis, det kunde vara lite svårt att ”bli av med dem”. För många år sedan så köpte jag av en dörrförsäljare ett stort uppslagsverk på Engelska. Vad jag nu skulle med det till.



”Om en månad så är det juldagen” sade min privata ögonläkare och såg glad ut. Tänk vad tiden går. Jag gör regelbundna kontroller på mina ögon, det har jag gjort i många år nu.
När jag kom inhoppande på mina kryckor kom genast hennes man och mötte mig.
Vilken tur att jag fortfarande har möjlighet att konsultera min ögonläkare, hon har hållit på i många år nu och borde ha gått i pension för flera år sedan.
I ett litet hus i innerstaden, har hon sin mottagning. Hennes, ännu äldre make, fungerar som ”sköterska” och passar upp så att patienterna får det de behöver.
Ett slitsamt par som tillsammans driver en ögonklinik.

Med ett nytt recept på fickan så tog jag hissen ner igen. ”Jag följer med dig ner i hissen” sade ögonläkaren och tryckte på knappen, den gamla hissen satte igång med knyck.
”Jag hör av mig om ett år” sade ögonläkaren då jag klev ur hissen. Hon vinkade glatt då hissen for upp igen till hennes lilla mottagning.
”Det är väl sådant här som kallas för personlig service” tänkte jag och tog fram min mobil för att ringa efter gubben så att han kunde komma och hämta mig.

Rikligt med snö.......

Idag snöar det på Gotland, vita stora flingor som sakta dalar ner och lägger sig på marken. Hunden ser lite förvånad ut, nosar på snön och gör några glädjeskutt, slänger sig på marken och snurrar runt i snön.
Skatorna sitter i ekens krona och skrockar förnöjt. Nere på marken ligger hundens märgben och skatorna bara väntar på att få kalasa på dem, så fort hunden har gått in i huset igen.

Hunden gör sin ronda runt i trädgården, nosar efter ovälkomna gäster som har vågat sig in på hennes revir under natten. Grannens katt jagar hon bort med några ilskna skall.

”Har du skaffat broddar till dina kryckor” frågar gubben ”Nej, inte trodde jag att det skulle bli snö så här tidigt på året” svarade jag. Nu blir det att sitta inomhus och inte försöka hoppa ut på kryckorna för det kan vara halt. Att vara konvalescent kräver sin planering och inte sade sjukgymnasten något, då jag var hos honom för att få nya instruktioner för min träning, om att jag skulle skaffa broddar till kryckorna.

Kanske så behöver både hunden och husse sätta på sig broddar för när de skulle ut på sin morgonpromenad så föll de båda pladask. Under snös fanns en förrädisk vattenpöl som det hade frusit is på under natten. Där låg båda golvade, att husse föll var väl inte så konstigt, men att även hunden föll omkull var lite överraskande, för både hund och husse.

Gubben som är född och uppväxt i Norrbotten, ser med glädje på alla snödrivor som formas ute på garageuppfarten. ”Bäst att jag går ut och skottar snö” sade gubben och drog ner luvan över öronen, tog snöspaden och gick ut.
Efter en stund kom gubben in igen och såg måttligt glad ut. ”Vet du vad grannen har gjort?” sade han ”Han har blåst ”sin snö” över på vår tomt, så det ligger en stor hög snö på vår garageuppfart” gubben suckade ”Det är bra fräckt att bara köra med en snö maskin och låta all snö blåsa över till oss”.

”Ja, vilka finesser” tänkte jag, nog hade vi båda stått och beundrat den fina snömaskinen som grannen hade investerat i . Men inte förstod vi då att all snö skulle blåsa över till oss.
”Det är så fiffigt” sade grannen för snön bara försvinner”

”Kanske skulle jag be att få låna grannens snö maskin och blåsa tillbaka snön till hans tomt” muttrade gubben då han gick ut för att skotta bort all snö från garageuppfarten.

Lagom när gubben är klar kom snöplogen och drog med sig en snövall som placerades precis utanför vår utfart.

”Bry dig nu inte” sade jag ”för snön smälter bort av sig själv. Det är bara uppe i Norrbotten som man måste skotta så där ordentligt, här på ön försvinner det av sig själv”

”Man är väl ”norrlänning” muttrar gubben och ger sig på snövallarna som snöplogen lämnat efter sig.

”Äras den som äras bör”

”Är det någon som vill stå bredvid sin stämmokamrat?” Körledaren såg ut över kören.
”Oh, vad skönt”, tänkte jag och sträckte upp handen. ”Jo, jag, för jag känner mig så osäker” ”Då får du det” sade körledaren.

Kören stod uppställda i U form, stämmorna var blandade för att få den finaste klangen.
”Det låter så otroligt vackert när ni sjunger” säger vår körledare stolt.
Jag sneglar upp mot min syster som även hon sjunger i altstämman,
”Nu du, kära syster, så skall vi göra så gott vi kan” tänkte jag.
Vi hade båda tagit ”time out” från kören och varit borta över ett år. Det kändes skönt att få stå bredvid henne, även fast hon också kände sig osäker ibland. På grund av min knäoperation hade jag inte kunnat delta i kör övningarna som jag borde, för att sjunga altstämman innebär att man får ”ta ” de toner som blir över och göra musik av det. Inte alltid så lätt, därför behövs det övning.

”Du får komma i tid” sade jag till gubben min, ”Det kan vara svårt att få sittplatser annars”
Kyrkan fylldes med åhörare, det var mest släkt och vänner, men även en och annan församlings medlem hade hittat till kyrkan.

Vår kära körledare är verkligen en trollkonstnär, hon kan få oss att sjunga som en hel änglakör.
”Håret reste sig på mina armar” sade en av de inbjudna gästerna
”Jag har sjungit i kör i många år, men det här var ett av det finaste jag har hört” sade hon.

Hon har nog rätt vår käre körledare, när man blandar upp kören så märker man inte de små ”fel” som görs av enskilda sångare, utan helheten blir ändå så bra.
Inte kan jag säga att jag var nöjd med min insats, det var på flera ställen som jag var osäker, men det märktes inte i det stora hela.

”Nu skall vi öva inför advent” sade vår körledare. Men jag får nog fundera lite, för jag är kanske inte redo ännu att sjunga. En operation tar på krafterna så kanske får jag även detta år sitta i kyrkbänken och lyssna till kyrkokörens julkonsert, för naturligtvis så har kören en ny repertoar även då det gäller julens sånger.

Vad skall Albin säga...?

”Nu har jag fixat belysningen till din ek” sade gubben min och såg så stolt ut. Under flera månader så har jag tjatat på gubben om att jag vill ha den stora eken som står ute i trädgården, belyst. När jag nu tittar ut genom fönstret så ser jag den vackra eken som glittrar i ljusskenet.
”Jag har satt på timer så du kan bestämma när eken skall vara tänd” sade gubben.

Den stora eken står där ute och ser stor och mäktig ut fast den bara är ca 30 år, vi hämtade den ute i skogen och planterade den då vi byggde vårt hus. Då var det bara en liten planta, nu breder den ut sitt grenverk över trädgården.
”Nu behöver vi inte ha någon julgran” sade gubben ”För hela baksidan på trädgården är nu upplyst”
Nu pryds vår vackra ek med talgbollar som småfåglarna kalasar på.
”Vi får ta fram kikaren och titta på vad det är för fåglar som är här” säger gubben och ställer sig vid fönstret, sätter kikaren framför ögonen och studerar fågellivet i vår fina ek.

”Vad tog talgbollarna vägen som jag lade på stolen” gubben ser sig frågande omkring. Talgbollarna är borta.
”Kan hunden ha tagit dem?” undrar jag, och nog är det så, när hunden ser att ”husse” utfodrar fåglarna så vill även hon vara med på ett hörn. Bakom ”friggeboden” låg hon och smaskade för fullt på talgbollarna.
”Inte var det meningen att du skulle ha det här inte” säger gubben och plockar av henne resterna av två talgbollar.


Undrar vad Albin skall säga när det kommer ett nytt paket med strumpor till honom.
”Nu har nog farmor blivit knasig, jag hinner ju inte använda strumporna innan jag har vuxit ur dem”

Nä, det är nog ingen risk att Albin klagar, för det finns säkert andra som kan ärva alla strumpor som jag stickar. Jag har nämligen fått ”strumpmani” för det är så kul att sticka små söta strumpor i olika färger och mönster.
Albin får bli min ”provdocka” så kan jag prova ut vilken modell som blir bäst. För naturligtvis så får jag nu följa mina anfäders tradition och förse alla mina familjemedlemmar med stickade strumpor och vantar.