Under väntan på att min nya bok "Älvfåran" släpps, får ni ett smakprov.....



ÄLVFÅRAN
av Inga-Maj Lundström

Med bestämda steg gick han mot porten, öppnade den och gick in. Fortsatte längs med korridoren och letade efter datasalen. Han hade anmält sig till en cirkel i släktforskning vid studieförbundet ABF. Nu äntligen skulle han forska på sin egen historia. Han hade under flera år levt i ovisshet och efter att ha fått barn och barnbarn kändes det angeläget att få reda på sitt eget ursprung. Han ville berätta för dem om livet i Norrbotten.
   Cirkelledaren informerade deltagarna om hur släktforskningsprogrammet fungerade. Sedan var det bara att sätta igång.

Norrbotten - Älvsbyn - Laduberg. Där letade han i födelse, vigsel och dödsboken. I folkräkning och röstlängder, allt eftersom skrev han in namnen i ett dokument.
Först sökte han efter sin mamma, precis som cirkelledaren hade sagt. Då fick han direkt veta vem som var hennes föräldrar. Sedan sökte han på sin pappa och fick även där veta vilka som var hans farföräldrar.
Alla uppgifter noterades i ett släktträd, medan han arbetade med forskningen så väcktes hans nyfikenhet, hur levde man som nybyggare i Laduberg i början på 1800 talet? Hur klarade man av att föda, och fostra stora barnkullar? Han kunde se att det ofta bara var ett år mellan barnafödandet och att hans farmor hade fött 10 barn. I dödsboken noterades alla som hade dött och där kunde han även läsa om olyckor som hade drabbat familjerna, både barn och vuxna.
   Barn som föddes utom äktenskap noterades noga som ”uä” de var och förblev oäktingar, även fast kvinnan mycket väl visste vem som var fadern till hennes barn, hade hon ingen talan utan prästen skrev ”fader okänd”.
   När han hade fyllt i alla rutor så var han nöjd, nu var det bara att sätta igång, han satte sig vid datorn och lät fantasin flöda.

Tillägnad min älskade mormor kap 4

fortsättning....
Kap 4

   När jag hade bestämt mig för att emigrera till Amerika hade jag kontaktat Finlands Ångbåts Aktiebolag i Helsingfors, som skötte om emigranttrafiken till Amerika. De trafikerade linjen Helsingfors – Hull. Emigrantkontoret låg på Hangö, där fanns det även ett hotell, som jag skulle övernatta på, för att invänta avresan.

   När vi anlände till Helsingfors så mötte hotellets vaktmästare oss och visade vägen, han tog även hand om vårt bagage. På hotellet fanns en bank där emigranter skulle inlösa en så kallad växel, det vill säga, landstigningsavgift, för att mot kvitto få pengarna tillbaka i ankomsthamnen i New York. På så vis förvissade sig de amerikanska myndigheterna om att de som reste in i landet skulle kunna klara sig själva, om man inte genast hittade ett arbete.

   På hotellet anordnades också läkarkontroller. Det var för att spara tid och pengar, för om man var sjuk så kom man inte in i landet. Det talades om att Amerika endast ville ha invandrare som var friska och att man kunde skickas tillbaka, om man hade någon sjukdom. I tidningar skrevs det om att amerikanarna endast ville ha ”friska hjärnor och arbetsdugliga händer”.

På emigrantkontoret köpte jag min biljett och ordnade med alla papper som jag behövde för resan. Jag fyllde i ett frågeformulär i vilket jag uppgav mina personuppgifter, hemort samt resmål.

   På avresedagen visade hotellets vaktmästare oss ner till hamnen, till den så kallade engelska kajen, där ångbåten Titania låg. Det var ett lastfartyg med plats för 793 passagerare, 86 förstaklass, 68 andraklass och 585 tredjeklass. Fartyget var mycket populärt bland emigranterna på grund av de stora utrymmena. Båten sattes i trafik året innan så det var modernt, med stora salonger och rymliga sovsalar. Första och andraklasspassagerare hade sina hytter på övre däck, medan vi som åkte i tredje klass hänvisades till undre däck.

Det tog sju dagar för oss att komma till Hull i England, eftersom fartyget även skulle gå in till Göteborgs hamn. När vi äntligen kom fram till Hull så var det riktigt skönt att få fast mark under fötterna.

   En agent tog emot oss och visade vägen till ett tåg, som skulle föra oss vidare till Liverpool. Ångfartyget Celtic väntade vid kajen. Jag kände mig som ett får som motades genom en trång passage, det var så tydligt att engelsmännen inte ville att vi skulle stanna i deras land alltför länge, utan omlastningen fick gå snabbt.

Ångfartyget Celtic var ett modernt ångfartyg som hade plats för 2857 passagerare, 100 förstaklass, 300 andraklass och 2457 tredjeklass. Resan över Atlanten var beräknad till fjorton dagar.

Det fanns gott om utrymme till oss som reste tredje klass, en matsal där alla måltider serverades, en salong där vi kunde sitta och spela kort eller läsa en bok. Ett lekrum fanns även för barn som reste i tredje klassen, där det fanns speciella barnsköterskor som hjälpte till med att underhålla barnen. Föräldrarna kunde då gå därifrån en liten stund.

   Vi som åkte tredje klass hade våra hytter på nedre däck. Det var stora rum som delats av med tunna väggar, där ett tjugo-tal emigranter fick samsas om ett begränsat utrymme.

   När det var fint väder så samlades emigranterna ute på däck, där man dansade och sjöng. Det var för det mesta en uppsluppen stämning ombord. Man satt och diskuterade och smidde sina planer om vad som skulle hända då man kom fram. För mig var det en underbar resa, jag stod ofta vid relingen och tittade ut över havet. Då och då kunde man se ett fartyg passera ute vid horisonten.

   När vädrets makter härjade runt fartyget, och vågorna gick höga, Fick vi inte vara ute på däck utan var hänvisade till salongerna eller hytterna. Många mådde dåligt och vi fick hjälpa varandra så gott vi kunde.

Det första som mötte oss var frihetsgudinnan där hon stod uppe på berget. Alla passagerare samlades uppe på däck när Celtic strävade in mot land. De första som fick lämna båten var naturligtvis första och andraklassens resenärer. De behövde inte gå i land på Ellis Island som alla tredje klassens passagerare var tvungna att göra.

   Där togs vi emot av tjänstemän som visade in oss i olika fållor, där man passerade olika stationer. Vi blev besiktade och fick uppge namn adress och vad vi skulle göra i landet. Jag uppgav att jag skulle besöka min kusin Hanna Holm i Chicago. Som tur var så hade jag genomgått läkarundersökning i Finland och kunde visa upp mitt intyg på att jag var frisk. Jag slapp därför gå förbi läkarna som undersökte emigranterna allt eftersom de kom fram till deras bord. Ibland avvisade läkaren någon som inte ansågs vara fullt frisk, då uppstod det tumult, för det kunde var en i familjen som inte fick komma med in i landet. Utan togs omhand för att följa med båten tillbaka till England.

   När alla kontroller hade gjorts, kunde jag lösa in växeln, som jag hade fått på emigrantkontorets bank i Hangö. Landstigningsavgiften var 25 dollar. Nu var jag i Amerika men ändå inte framme vid slutmålet. Jag tog tåget till Chicago; det var en otrolig känsla att sitta där på det stora tåget och lyssna till ett språk som jag inte förstod ett dugg av. Min kusin Hanna hade sagt, att språket inte var något problem och att jag skulle lära mig det snabbt.

   Tåget bromsade in med ett tjut, stora rökmoln slog ner mot perrongen. Jag reste mig upp, tog min koffert och gick mot dörren. Det var många resenärer som skulle gå av vid stationen så jag fick vänta lite innan jag kunde hoppa ner på perrongen. Jag tittade efter min kusin som hade lovat att hon skulle möta mig.
Fortsättning följer....

Tillägnad min älskade mormor kap 3

Längtan att få lämna Naars och Finland tog ny kraft. Tanken hade funnits länge; jag hade läst på affischen i handelsboden där man lockade unga finländare att ta steget och resa till Amerika, det förlovade landet. Min kusin hade nappat på erbjudandet för något år sedan och de brev som kom från henne visade bara på att hon hade fått det bra. Så det var inget mera att fundera över utan jag bestämde mig för att resa. Jag hade noga tänkt över vad som skulle vara bäst för mig och familjen. Min äldre bror Anders hade gift sig med en vän till mig och de hade flyttat in på Naars. Småsyskonen var nu 16, 14,12 och 10 år.

  – Det blir ju en mun mindre att mätta, sa jag till Maja när jag berättade om mitt beslut att emigrera till Amerika. Maja svarade inte utan hon reste sig upp och gick bort till spisen för att lägga några pinnar på elden. Jag förstod att det inte kom som en överraskning för henne, utan att hon hade förstått att jag skulle ge mig iväg. Som så många andra ungdomar redan hade gjort.

   Att resa till Amerika var kostsamt, så nu var det bara att sätta igång och målmedvetet spara alla pengar som jag kunde få ihop. Jag gjorde dagsverk hos bönderna, hjälpte till vid slåttern, där jag med en skära i handen knöt kärvar som jag ställde på tork. Jag var heller inte nödbedd när något stort kalas skulle gå av stapeln, arbetade jag gärna i köket. Likaså när storbondens fru ville ha hjälp med slakten.

   En dag då jag var vid handelsboden, där även posten låg, kom handelsmannen fram till mig med ett kort.

  – Så Johanna vid Naars har fått friarbrev? sade han, med ett stort leende och räckte fram kortet till mig. Jag vände på kortet och där stod det.

  – Ämnar du resa till Amerika? Hör av dig så kan vi slå följe. Det var undertecknat med vännen Anders. Ryktet hade spridit sig att jag tänkte emigrera till Amerika. Jag blev väldigt glad för visst kändes det skönt att inte behöva resa ensam.

Så kom den dagen då det var dags att resa, det hade tagit två år för oss att få ihop pengar till biljetten. Vi hade kollat upp resvägen och det fanns två alternativ. Ett alternativ var att ta båten från Åbo över till Sverige och vidare med tåg till Göteborg, sedan båt till Hull i England. Det andra alternativet var tåg till Helsingfors, och sedan med en passagerarebåt som gick direkt till Hull. Vi valde det senare alternativet eftersom vi tyckte att det skulle vara trevligt att se vår huvudstad innan vi lämnade landet.

   Kvällen innan hade Maja och jag suttit en stund framför spisen och talat om den långa resan, som jag nu skulle ge mig ut på. Vi förstod båda två att vi kanske inte skulle träffas igen, Amerika låg så långt borta. I var sin säng låg Elias och lilla Ester, de hade båda insjuknat i tuberkulos man kunde höra hur de hostade och harklade. När jag tog farväl av dem förstod jag att de båda inte hade så lång tid kvar att leva.

   Tidigt nästa morgon körde min bror Anders fram hästvagnen och lastade på de båda koffertarna. Jag hade noga tänkt ut vad jag behövde ha med mig på min långa resa. Det fick ju inte vara för tungt, för resan skulle bli lång. Jag visste att det ibland var svårt att få hjälp och att man då måste bära sina väskor själv. Jag hoppade upp på kuskbocken och satt mig bredvid Anders som gav hästarna en liten klatsch med tömmarna. Hästarna började gå i sakta mak.

Så började min långa resa, jag som aldrig hade varit utanför Purmos gränser tidigare, var nu på väg ut i stora världen. Kanske skulle jag aldrig återvända till mitt hemland igen.

Tillägnad min älskade mormor kap 2

....fortsättning .... 

 – Jag växte upp i en liten by som hette Naars, i Österbotten i Finland. Min pappa Elias kom från norra Österbotten. Han flyttade ut till kusten, till svensktalande bygder och bosatte sig i Purmo där han mötte min mamma Maja, och de gifte sig 1878.

   De bosatte sig vid sjön Naars, bara några kilometer från byn Vilobacka. Där byggde de sitt lilla torp som i början bestod av ett enda stort kök. Lite senare byggdes stugan ut allt eftersom familjen växte. Barndödligheten var stor på den här tiden och många överlevde inte sin 5-års dag.

  – När jag föddes var jag Majas sjätte barn, men tre barn hade dött som spädbarn. Det var bara 9-åriga Anders och 3-åriga Ida som hade klarat sig, även fast Ida ofta var sjuk.   

   Syskonskaran växte allt eftersom. Först kom Edla sedan Selma tätt följt av Vilhelm och Ester. Det var många munnar att mätta i torpet vid Naars.

I Vilobacka låg byns skola där naturligtvis vi barn från Naars skulle få gå. Det var ingen skolplikt utan skolan var frivillig, det var upp till föräldrarna att bestämma. Skolan var uppdelad i två avdelningar ”stavarna” och ”läsarna” det vill säga; de som skulle lära sig bokstäverna och grunderna i läsning, samt de som redan behärskade konsten. Äldre elever hjälpte de yngre. Läromaterial som användes var ABC-boken, psalmboken, katekesen och en bok i biblisk historia.

   När jag började skolan hade Ida redan gått där i några terminer. I och med det hade jag fått lite till skänks, för jag hade lyssnat på Ida, så jag kunde redan läsa. Därför så fick jag börja i grupp ”läsarna” med en gång.

   I skolbyggnaden fanns också byns stolthet, ett bibliotek. Det var en samling böcker som hade skänkts av en kvinna, som ville att ortens barn skulle få lära sig lite mera om omvärlden. På biblioteket fanns även information om Amerika, det förlovade landet. Många finländare lockades av dessa broschyrer och emigrerade.

   Ida och jag besökte ofta biblioteket och lånade hem böcker som vi läste på kvällarna. Ibland blev Maja lite ond på oss för att vi inte lade oss för att sova.

 Elias kunde inte försörja sin familj på bara det som odlades vid torpet, utan han fick även göra dagsverken hos storbönderna. Ofta följde något av barnen vid Naars med för att hjälpa till. Ida som ofta var sjuk fick stanna hemma och hjälpa Maja på torpet.

   Under flera år hade man klarat sig från svårare sjukdomar, men så kom det en tuberkulos epidemi och många insjuknade i byn. Smittan gick som en löpeld mellan stugorna och man kunde se hästdroskor som var på väg mot kyrkan för att begrava de döda. Hela familjer kunde plånas ut.

   Ida var den första på Naars som fick tuberkulos, och eftersom hon inte var så stark bröt febern ner henne snabbt.

  – Det finns inget jag kan göra för henne, hade läkaren sagt när han som hastigast kom på sjukbesök.

  – Försök att hålla rent här, tvätta er om händerna och spotta inte på golvet, var det enda råd som läkaren kunde ge, för något botemedel mot tuberkulos fanns inte.

  – Jag vakade över henne hela natten, satt vid hennes säng och torkade bort svetten från den heta pannan. På morgonen den 10 juni 1907 dog Ida. Hon var bara 20 år gammal.

Tillägnad min älskade mormor....

Tillägnad min älskade mormor....

Mitt i rummet stod en vävstol med mattvarp på. I en korg på golvet låg nyklippta trasor i prydliga nystan, en för varje färg, borta vid väggen stod utdragssoffan där mormor brukade vila middag.

  – Nu får jag ta en tupplur sa hon och lade huvudet på en kudde, som var vackert broderad med en blomstersträng av violetta violer, som slingrade sig runt bokstäverna ”Only a Breath of Violets”. Kudden var, som mycket annat i mormors hem, ett bevis på att hon var en vidberest dam och jag älskade att sitta bredvid henne då hon vävde på sin vävstol och berättade för mig hur det var då hon var ung. Värmen från den vita kakelugnen var sövande och då och då stannade mormor upp mitt i berättelsen, för att se om jag hängde med.

  – Vi får ta en liten paus, sa mormor och reste sig upp för att sätta på kaffepannan.

  – Har man finfrämmande så får man bjuda på finkakorna, Mormor gick in i sitt skafferi och på högsta hyllan stod kakburkarna på rad. Mormor fick sträcka sig för att nå.

Att dricka kaffe med mycket mjölk i var det bästa jag visste, riktig komjölk från, ladugården.

  – En eller två sockerbitar? frågade mormor och räckte fram sockerskålen. Jag tog tre bitar.

  – Mormors bullar är fräkniga, sa jag och valde den största bullen som jag kunde se.

  – Det är för att ugnen gräddar ojämnt, förklarade mormor. Jag får vända på plåten lite då och då.

Att sitta så där med mormor var veckans höjdpunkt och eftersom min mamma var ensamstående efter pappas död, fick jag vara hos mormor då mamma var ute på arbeten.

  – Nu får vi inte sitta här och slöa, sa mormor

   Mormor satte sig vid vävstolen, tittade på mig och sa

  – Vill du ha en trasdocka? Hon tog upp ett av nystanen från korgen, hängde en handduk över det och med smidiga fingrar formade hon med hjälp av trasor huvud, armar och ben.

  – Vi får ta lite kol från askbacken så att dockan får ögon, näsa och mun.

När dockan var färdig räckte hon över den till mig.

  – Ja, sådana här dockor hade jag då jag var liten, jag gjorde även sådana till mina fyra småsyskon.

   Så började mormor Johanna berätta, på sin sjungande finska dialekt, om hur det var i Finland på 1900 talets början.

På väg mot Skåne…..

”Borta bra, men hemma bäst” tänkte jag då jag klev in genom dörren på mitt hus. Nog är det skönt att komma hem igen efter att ha tillbringat tio dagar, tillsammans med gubbe och hund, i en husbil.
Jag sitter nu bakom min dator och hör hur gubben och hunden rustar ute i trädgården. Jag har ”egentid” och sitter här och njuter till tonerna av ”Earth Blue” en CD skiva som jag ofta lyssnar på då jag mediterar.

Det var med ”näpp och nöd” som jag kom upp ur sängen när väckarklockan ringde och varskodde mig om att det var dags att kliva upp, för att bege oss till Färjan som skulle föra oss till Oskarshamn. Som alltid så bokar vi ”hundhytt” på båten så det var bara att stoppa kudden under armen och ta sig upp via hissen för att leta upp nummer 8044 där vi hade vår plats.
Där snarkade vi, gubben och hunden och jag till dess att speakern sade att ”nu är vi i hamn”.

När husbilen rullade av färjan så kände vi oss som riktiga ”turister” som var på upptäcktsfärd.
”Mot Skåne” sade vi och husbilen skuttade glatt iväg.

På Dalabadets Camping i Trelleborg, fick vi plats för att ställa upp vår husbil.
”Vi vill att Ni betalar i förskott” sade den unga mannen bakom disken.
”Oj” tänkte jag, är vi inte betrodda, eller tror han att vi skall smita från notan och ta första bästa båt till kontinenten. Var det kanske min dialekt som han missförstod och trodde att jag var ”utlänning”.
”OK” sade jag och tog fram mitt kort för att betala.
”690 kronor blir det för tre dygn” sade han och räckte fram en ”nyckel” till mig.
”Den här måste Ni ha då Ni skall köra in till campingen, det är bara att sticka in ”nyckeln” i pelaren så öppnar sig grinden”

Hunden hoppade glatt ut ur husbilen, sträckte på benen och kikade sig nyfiket omkring.
”Finns det några hundar här mån tro?” tänkte hon säkert, för något kul måste ju även en turistande hund ha. Att få skälla ut en främmande hund är en höjdare, och det fick hon göra lite då och då, för på den här campingen var man inte så noga med att hålla hundarna kopplade.

Att få möta min vän Randi och hennes familj, hade vi längtat efter så länge. Randi och jag strosade runt i Trelleborg och besökte caféer, museum och affärer.
”Du måste se mitt rum där jag tar emot mina klienter” sade Randi och vi klev in i ett hus som hade anor från 1700 talet. En spiraltrappa i sten ledde oss upp till andra våningen.
”Det är som att kliva upp till himmelen” sade jag då jag följde henne upp för trappan. Randi jobbar som medium och har sitt arbetsområde i hela södra Sverige. Hon förmedlar budskap från ”andra sidan”.
Innan jag lämnade Randis arbetsplats så passade jag på att utöka min Tarotkorts samling med två nya underverk. Da Vinci Tarot där korten pryds av vackra teckningar. Och så fyndet, den lek som jag har letat efter, där stod den på hyllan bakom glasdörren och bara väntade på mig, Tarot De Marseille. En lek som härstammar från 1800 talet, en av de första lekarna som producerades.

Även gubben såg nöjd ut då vi tackade för oss och ställde kosan mot Uppsala där vi skulle besöka våra barnbarn. Även han hade gjort ett fynd, en röj såg, som han hade fått av Randis man.

I gränslandet….

”Det är vid gränslandet” sade studieorganisatören,
”Man har diskuterat det här så länge inom förbundet, Tarot är ju inte vetenskapligt bevisat, så därför har man varit tveksam”.
”Men vi är mycket glada för att Du vill hålla cirkeln i vår regi”

Så bra då, nu kan jag fortsätta med min planering för min Tarotkurs som så många har efterfrågat. Jag kan förstå att studieförbunden har sina regler, men min kurs är inriktad på att eleverna lär känna sig själv, att lära sig att ”vända på stenarna”, att meditera och komplimentera över korten, bara det kan ge insikter som kan vara bra att ha.

När jag sitter i vår fina Medeltidskyrka och studerar de vackra väggmålningarna så ser jag ju deras symbolik. Precis likadant är det med Tarotkorten, de visar på olika händelser i livet.
På kyrkväggen ser jag Änglarna som manar till försiktighet att man inte skall göra något förhastat. Översteprästen som bjuder in människorna till kyrkan. Jag ser också Djävulen som lurar bakom en sten. Likheten med mina Tarotkort är slående.

”Vetenskapligt bevisat” sade studieorganisatören, undrar om Kyrkan budskap är Vetenskapligt bevisat, det finns mycket där som jag funderar på. Prästen som predikar från sin predikstol om syndernas förlåtelse och de dödas uppståndelse. Ja, nog funderar jag ofta på hur kyrkan har tänkt sig ”uppståndelsen” och hur vetenskapsmännen har bevisat det.

Det är så lätt att rynka på näsan åt Tarotkorten och säga att det är bluff, men korten i sig är ju bara kartongbitar med vackra motiv på, sedan kommer det ju till betraktaren hur man tolkar dem. Precis som jag då jag sitter i kyrkbänken och lyssnar till prästens ord medan mina ögon betraktar de vackra kyrkmålningarna. Eller då jag vandrar runt i ett galleri och studerar konstnärens sätt att uttrycka sig på.

Min Tarotkurs kommer att vara inriktad på att träna upp deltagarnas förmåga att tolka in olika symboler, för Tarotkorten har mycket gemensamt med de vackra väggmålningarna.

”På måndag sätter vi in en annons om Din Tarotkurs” sade studieorganisatören
”Det värsta med att jobba här är att jag blir så intresserad och vill gå alla kurser, men vem vet jag kanske ändå skall försöka hinna med den här kursen”

Så trevligt att min Tarotkurs, även fast den är i gränslandet, kan locka en studieorganisatör i från Studieförbundet Vuxenskolan.

En minnesvärd stund på sängkanten…

”Det tar sig” tänkte jag då jag hörde skramlet från köket. Gubben hade klivit upp ur sin säng och stod nu ute i köket för att fixa en liten uppvaktning åt mig.
Det är inte så vanligt precis för min gubbe brukar glömma bort min årsdag. Men idag så var han allt på alerten.
In kommer så gubben men en kaffebricka, han hade verkligen ”gjort sig till” för på en tallrik låg en stor ostmacka.
”Grattis på födelsedagen” sade han och ställde ner brickan på sängen.
Jag tittar stolt upp på min gubbe, ”så han kan” tänker jag.

För jag är inte så bortskämd med att bli ihåg kommen.
”Är det i dag” kan han säga och ser då lite skamsen ut. En gång så var vi på semester och min årsdag tillbringades i en av de bärrikaste skogarna i Norrbotten. Vi plockade lingon och det fanns massor av bär. Det var inte så konstigt att han då glömde min årsdag.

Tänk vad lätt det är att trampa snett i skogen då man inte kan se alla håligheter.
”Vi får allt åka till doktorn” sade gubben då vi såg hur min fot svullnade upp.
Den unge läkaren tittade på min fot, han slet och drog i den.
”Bara en stukning” sade han efter en stund ”Du får ta det lugnt nu ett tag, det var ju ingen trevlig årsdagspresent som Du fick” sade han och gick bort mot dörren.
”Hum” sade gubben
”Var det idag? Tänk vad åren går fort, jag hänger inte riktigt med”
På hemvägen så stannade han till vid en butik och vi firade min födelsedag på tu man hand, med att rensa lingon i en liten stuga i Norrbotten.

”I år kom jag i alla fall ihåg Din födelsedag” sade gubben stolt och det får jag verkligen hålla med om, undrar hur han bär sig åt? För jag vet ju att han inte har gjort som sina söner, skrivit in det i birthday.se och på så vis få en liten påminnelse några dagar innan.
”Nej då” säger han bestämt, ”Jag har skärpt mig”

”66 år är ingen ålder” säger vår son som är Arbetsterapeut som ofta har patienter som är över 90,
”Du räknas fortfarande till ungdomarna”

Men visst är det lite märkligt med åldern. När man är liten så räknar man månader, sedan så blir det halvår *ler*
Sedan är det viktigt att fylla år, det skall vara barnkalas som överträffar varandra.

Sedan följer en tid då man helst vill glömma att man fyller år,
”Det spelar ingen roll längre”
Ja, det är till och med så att man måste tänka till ”Hur mycket är det nu jag fyller?”

När man sedan närmar sig 80 så ändras det igen och då är man återigen stolt över sin ålder.
”Jag fyller år idag” sade en kvinna till mig.
”85 år blir jag idag”
Nog kan man vara stolt då när man fyller 85, men att fylla 66 år är absolut inget att ”göra väsen om” men jag kommer i alla fall att bjuda mina vänner på nybakad Blåbärspaj med vaniljeglass. Och den finaste presenten väntar på mig det är lilla Emilia som kommer på besök till farmor och då blir det fest.

Ilfärd till Visby…..

Det var bara att sätta sig i bilen och tillsammans med gubben besöka Visby för att införskaffa en sprillans ny frysbox.
”Nu får vi inte in ett endaste bär till i frysen” sade jag med en suck.
Det är bara att inse att vi behöver en frys till för att kunna förvara alla bär som gubben min har plockat. Gubben hade redan varskott om att han hade äpplen och päron på gång.
”Du vet den där gamla damen som bor i det gråa huset, hon har sagt att jag kan plocka så mycket frukt jag vill”
Nog märks det att vi båda är pensionärer och har tid att koka och sylta. Men vi har tyvärr inte så gott om plats för alla våra krukor utan det måste frysas in.

Med plasthinkar på styret och myggmedel i fickan, ger han sig iväg på min röda cykel, för hans egen har fått punktering sist då han var ute på ”bär plockar” tur.
”Jag kommer hem om några timmar” säger min Norrlands födde man, som förmodligen har det här med att ta vara på ”skogens guld” i blodet.

Nu står den där och brummar i mitt kök, den nya frysen som snart skall fyllas med blåbär, salmbär, vinbär och inte att förglömma den underbara fläderblomssaften. Nyttiga vitaminer som blir gott att ha i vinter.

Kanske var det bara så att gubben hade blivit lite överansträngd när han glömde hunden ute.
Som alltid så går de båda ut en liten ronda innan sängdags, hunden nosar runt lite för att kolla vilka ”gäster” som har tassat runt på hennes revir och gubben kollar att allt är tillbommat och låst.

Men vad gubben tänkte på då han bara gick in utan att ropa in hunden, vet man aldrig. Kanske drömde han om sina bär plockar stunder för han gick bara in och låste om sig.
Som tur är så sover jag lätt, så när hunden efter några timmar förstod att husse redan hade gått in så satte hon sig utanför dörren och gnällde ynkligt. Det var en mycket glad hund som kom in genom dörren och en mycket förvånad matte som undrade hur ”detta var möjligt” att gubben hade glömt sin bästa vän ute.

Kusinträff…

”Ja, det är ruter i vår moster Lisa” sa vi till varandra när inbjudan kom till en kusinträff hemma hos henne.
Lisa är inne på sitt 96:e levnads år och är fortfarande den som håller ihop oss kusiner. Hon har överlevt sina svägerskor (våra mammor) och sin man och hans bror, nu är hon ”den äldste” i vår släkt och det med all ära.

En efter en klev vi in i hennes lägenhet. Där satt hon på en stol och skrattade glatt, gav oss en varm kram. De båda kryckorna som hon har till sin hjälp när hon skall förflytta sig, stod fint bredvid henne redo att användas.
”Jag hör så dåligt” sade moster Lisa, ”men nu är det Ni som skall prata med varandra” sade hon, lade sina händer på magen och såg glatt på oss.

Vi kusiner, bara flickor hade mycket att prata om, de underbara släktkalasen som vi hade fått varit med om, då och då så ropade vi till moster Lisa
”Minns Du Lisa, våra släktkalas, där gubbarna alltid skulle spela ”priffe?”

Det var tider det, speciellt då vi var hos moster Lisa, för hon hade alltid bullat upp med många kakor och andra festligheter.
”Vi var så mätta så vi fick nästan inte plats i bilen då vi skulle åka hem” sade kusinen och skrattade, hon räknade på fingrarna ”Vi var ju 4 vuxna och tre barn som skulle få plats i en liten Saab”
På en kusinträff så måste man naturligtvis rota lite i det förflutna, minnas de som inte längre finns med oss. Under många år så har jag släktforskat och har letat fram våra anor. Spännande att studera anfäder som vi har hört talas om. Hur en hel generation unga män emigrerade till Amerika för att finna lyckan. Ett gammalt album som jag har fått ärvt av min morfars syster, ger oss svaret på vad alla hennes bröder tog vägen då de valde att stanna i Amerika.
”Vilken tur att morfar och mormor bestämde sig för att återvända till Gotland, för annars så hade vi ju inte blivit till!” sa vi och skrattade gott.

Moster Lisa sitter och ler i sin fåtölj, njuter av att ha ”flickorna” hos sig. Vi är de barn som hon aldrig fick. Vad tänker hon på, där hon sitter i sin stol och inte deltar i vårt ”tjatter” hon ser när vi skrattar, och hur vi böjer våra huvuden över fotografierna.

”Har Ni skogen kvar” säger plötsligt moster Lisa med hög röst. Vi tittar upp och ser på henne, jag förstår att det är mig hon menar.
”Ja, det har vi” jag nickar och ser glad ut.
”Det var bra det” säger moster Lisa och fortsätter ”Vi hade också skog, där var Elis dagen innan han dog, vilken tur att han hann hem, han dog på natten”
Lisa ser fundersam ut.
”Ja, det var tur för vi hade ju inte saknat honom förrän på kvällen då det hade blivit mörkt”
Hon tittar på mig igen ”Det är trevligt med skog”

Vi flickor diskuterar våra anor ”Hur var det egentligen med morfars far, var han adlig eller är det bara snack?”
Ja, vad vet man vad våra anfäder har haft för sig, men visst är det ett rykte som har cirkulerat i släkten om vår morfars far, som en riktig sol och vårare, med ”barn på bygden” ”Vackre Hoffman ” kallades han, för han var rasande grann, det kunde till och med vi bekräfta för när han var i Amerika så passade han på att gå till fotografen, för att vi hans barnbarnsbarn skulle kunna sitta på en kusinträff och beundra hans skönhet.

Jag får väl forska lite i vem han var, vår anfader, för det jag har hittat är att han var barnhusbarn, född i Stockholm 1853, men att det är något ”mystiskt” runt hans tillblivelse är säkert, så vi får se om vi flickor har några droppar adligt blod i oss, för som sagt, det är inte lätt att släktforska för man vet aldrig vad de har haft för sig.

”Allt har en början och ett slut” så även en Kusinträff hos moster Lisa, när jag kramar om min kära moster så säger jag ”Lisa, jag hämtar Dig en dag så får vi göra en dagsutflykt, Du får fundera på vad Du vill göra”
”Ja, det skall jag göra” säger moster Lisa.

”Vad vet vi egentligen?!”

Redan som liten satt jag ofta och blickade upp mot stjärnorna. De mörka höstkvällarna lockade min fantasi att ta vida svängar om vad som kunde finnas där uppe i stjärnhimmelen.

Att jag fanns här på jorden på grund av att jag var född, var också något som jag funderade mycket på. Min mamma skrattade då jag sa: ”Men vad skulle jag ha varit om jag inte hade blivit född?”
”Då hade Du ju inte funnits” svarade hon.
Konstigt att tänka sig, att man inte hade funnits, då man är 7-8 år och funderar över livet.

Det fanns en tid då man trodde att jorden var platt som en pannkaka, och det trodde nog jag också där jag satt och studerade alla stjärnor som blinkade mot mig. Jag var övertygad om att min mamma hade fel, att jag inte skulle ha funnits var för mig otänkbart. Nej då, där uppe bland stjärnorna fanns det en stjärna som var min, för när min lilla syster föddes så sa pappa: ”Spring nu ut på gården och titta upp mot stjärnorna, för idag så har det tänts en stjärna för er lilla syster”.
Där stod vi, min syster och jag lyckliga över att ha fått en ny liten babys som nu hade fått en egen stjärna. Efter en stund så såg vi den, en ny stjärna som blinkade lite extra mot oss.

Nu vet vi ju att jorden inte är platt som en pannkaka utan det har forskats en hel del under flera hundra år och nu vet man till och med att jorden uppkom genom ”The Big Bang” någon gång för 3,8 miljarders ljusår sedan. Hur man nu kan mäta sådant?
Att universum bara växer och växer, fler och fler stjärnor föds, men även så dör det stjärnor allt efter som.

Hur stor är Universum egentligen? Eller hur liten är jorden?
Som tur är så finns det forskare som mer än gärna ägnar sin tid åt att forska på rymden, även fast det kanske inte är så enkelt att få fram korrekta siffror, utan att allt grundar sig på att det är flera forskare som kommer fram till samma resultat. Då får det bli ”en sanning” tills man har funnit nya ”bevis”.

”Jag har aldrig tänkt på att jag hörde ihop med universum” sade min vän då hon hade lyssnat till ett föredrag om ”Magiska vibrationer och Tankens mystiska kraft” ett föredrag som handlade om den forskning som ständigt pågår. Att man bland annat studerar vattnets kraft och hur man med sin tanke kan påverka molekylerna i vattnet. Dr Masaru Emoto har skapat sensation med sin bok ”Vattnets dolda budskap” Boken innehåller förbluffande fotografier av frysta vattenkristaller efter att de har utsatts för icke-fysiska stimuli.
Han började med att utsätta vatten för musik och fotograferade resultatet. Musiken påverkade vattenkristallernas storlek.(www.masaru-emoto.net)
Likaså har Lynne Mc Taggart gjort spännande experiment som hon redovisar i boken ”The Intention Experiment. (www.livingthefield.com)

Så nu ser jag fram emot att få sitta på min balkong och studera den vackra stjärnhimmelen, medan jag gör, precis som när jag var liten, drömmer mig långt bort, för som sagt ”Vad vet vi egentligen?!”

Vart tog de vägen….?

 

Hunden springer runt i huset, gnäller vid dörren, hon vill ut, jag släpper ut henne, hon springer runt och letar, kommer in nästan direkt, gnäller igen.
”Är hunden sjuk?” frågar gubben och ser lite bekymrad ut.
”Har hon ont någonstans?”

Nej inte är det något fel på vår hund, hon letar bara efter våra småttingar som hon nu har vaktat över i flera dagar. Men det finns inga småttingar här längre utan de har åkt iväg, nu är det bara husse och matte och runt dem händer inget spännande.

Albin och Emilia blev till slut riktigt modiga då de vågade mata hunden med hundgodis, de gömde också godiset i trädgården så att hunden fick söka efter det. Hunden satt snällt och väntade på småttingarna som tumlade runt på gräsmattan för att finna ett gömmställe där de kunde lägga godiset. Inte underligt att hunden nu saknar sina små vänner.

Själv går jag och plockar upp leksakerna från golvet, sagoböckerna har nu gjort sitt för den här gången. Det var allt lite trångt i knäet då båda två skulle sitta i farmors knä och läsa sagor.
Farmors egna ”Tomtebobarnen och Hattstugan av Elsa Beskov, låg orörda för just nu gäller ”Kiss och bajs böcker” ”Nejlika har en potta” var populär likaså ”Busiga bebbens potta”
Det är ordning på mina barnbarn, nog vet de vad en potta skall vara till och vad man skall göra i den.
”Var är pottan” frågar jag pedagogiskt
”Däääär” svara de i kör, deras små pekfingrar pekar snabbt ut den röda pottan som är avbildad i boken.
”Men vad är det där som ligger i pottan” frågar jag.
”Bajs” svarar de.
Ja, nog är mina småttingar upplyst och väl medvetna om vikten av att sköta sina behov på rätt sätt.
”Titta kiss på golvet” Båda barnen tittar i boken och hänger glatt med i Bebbens alla busstreck.

”Nu skall vi åka hem till Uppsala” säger min svärdotter till Lille Albin, han ser fundersam ut och frågar ”Skall famo med”
Neej, farmor skall inte med men hon lovar att hon skall besöka sina barnbarn i Uppsala lite senare i höst, för visst är det något alldeles speciellt med att få vara farmor till två småttingar som heter Emilia och Albin.

Tre-åtta-sex-fyra-ett-nio-två…….

Tre-åtta-sex-fyra-ett-nio-två…….
Inte spelar det så stor roll i vilken ordning siffrorna kommer. I alla fall om man heter Albin och är 2 år. Då går det att räkna precis hur som helst, bara man räknar.

Att det kommer att bli något stort av mitt lilla barnbarn, det är jag alldeles övertygad om. Han har redan visat den rätta gnistan för att lyckas här i livet.
”För honom gäller bara klättring” sade hans pappa när han stod bakom sonen och såg till att han inte skulle ramla ner från trappan.

”Kanske blir han Sveriges första president” tänkte jag då jag betraktade hans iver med att komma så högt upp som möjligt. Han tittade ner på sin pappa och skrattade.
Nu är det nog ingen risk att lille Albin kommer att hota vårat kungahus, där kommer det säkert snart att födas små tronarvingar när väl bröllops yran har lagt sig.

Lille Albin pekar med fingret rakt upp i luften och säger ”Flygplan”
Men visst han kanske kommer att följa i pappas fotspår och jobba med stora flygmaskiner som flyger högt där uppe bland molnen.

”Vad är det?” frågar jag och pekar i sagoboken på en Ekorre.
”Ekorre” säger Albin snabbt för nog vet han hur en ekorre ser ut. Fattas bara annat, för kommer han att följa i sin mammas fotspår lär han snabbt klättra högt upp i trädens krona för att undersöka djurlivet där.

”nappen” säger lille Albin och börjar leta på bordet. Nu är det dags att vila benen lite och det gör han helst i mammas famn. ”Bullibompa” säger han och pekar på TV som står borta i hörnet, för nu skall det vara mys stund, i alla fall om lille Albin får bestämma.

En riktigt bra ursäkt…..

”Om man skall återuppta en blogg så får man ha en riktigt bra ursäkt” sade min kära svärdotter.
Ja, vad kan jag skylla på?
Hur jag än funderar så kommer jag inte på något så där direkt, så då får det bli en liten ”nödlögn” för ärligt talat så är det nog mest den sköna fåtöljens fel, där sitter jag så gärna och surfar runt på facebook.

Facebook ja, där har jag en bra ursäkt, att sitta i timmar och surfa runt i cybervärlden bara för att hålla lite koll på sina ”vänner” ja, det borde vem som helst förstå att sådant tar tid.
68 vänner står det på listan och då är det mest familjen, och fd arbetskamrater som man vill hålla lite koll på, men även nya underbara vänner från både Finland, Danmark och Norge.

Men om jag nu redan sitter så mycket framför datorn så borde jag ju kunna sätta av en liten stund till min blogg, så den här ursäkten håller inte.

Silvertråden då? Jag har ju ett helt forum att sköta och det kräver verkligen sin man. Veckokorten skall dras och Fria Tarotlinjen kräver att jag dagligen kollar om det finns några frågor som väntar på svar?

”Handen på hjärtat, var ärlig nu, det tar verkligen inte så lång tid, så nog borde det finnas tid för att skriva i bloggen. Bättre kan Du!”

Hur jag än vrider och vänder på det här så får jag bara erkänna att det beror endast på att jag helt enkelt har tappat stinget blivit slö och kommer inte mig för att fundera över vad mina läsare skulle uppskatta att få ta del av.

Jag får helt enkelt göra en liten resume över vad som har hänt mig under tiden som jag har försummat min blogg.
Fåglar har ju varit en av mina favoritämnen, där har jag kunnat skriva flera bloggar om de små härliga dunbollarna som har hoppar runt i min trädgård.
Hunden har varit på besök vid veterinären och återigen fått gå med plasttratten över huvudet. Ett nyinköpt fästinghalsband pryder hennes hals, för några fästingar vill vi då inte ha.

Husbilen har rullat iväg ut på ferier vid flera tillfällen, vi har varit på Fårö och Herta suttit och kurat i bilen medan regnet har smattrat på husbilens tak.

Ojojoj, det är så att jag skäms lite då jag märker hur mycket som har hänt medan jag bara har legat i hängmattan och suttit framför min behändiga Latop.

Nu är det bara så att en riktigt bra ursäkt har jag inte kommit på utan det är bara att ”se sanningen i vitögat” och erkänna att jag har varit LAT.

De lättjefulla Domherrarna…

Undrar om de fyra Domherrarna som dagligen besöker vår trädgård för att förlusta sig på solrosfrön från fågelautomaten, är singlar?
Ja, i alla fall så ser det då inte ut som att ”herrarna” har fru och barn att ta hand om. De infinner sig redan på morgonen, då kommer de flygande ifrån skogen som ligger bara några hundra meter från vårat hus. Sedan så sitter de uppe i ekens krona eller gömmer sig bland Korallens röda grenar. Då och då så försvinner de tillbaka till skogen, för att bara efter en liten stund sitta uppe i Ekens krona igen.
Om det nu rådde jämlikhet i skogen så borde ju även Domherrens ”damer” vara här. Eller är de så att så fort Domherrarna har gjort sitt, och äggen ligger där i boet, så tar damerna över för att ruva och sedan då äggen har kläckts får hon fullt upp med att mata sina ungar.

Domherrarna ”bystar” upp sig ordentligt när en liten Blåmes försöker komma åt solrosfröna, men det är inte alltid som Domherren lyckas, även fast hans bröst lyser så rött och grant. De små Blåmesarna tycker att de har monopol på vår trädgård, de har ju varit här hela vintern, medan Domherrarna har vistats på ”annan ort” och dök upp här bara för några veckor sedan.

Nere på marken kommer en försiktig ”dam” gående, hon stannar upp och tittar sig omkring, precis som hon undrade om hon hade kommit rätt. Hon tittar upp på Domherrarna som sitter i en rad och småäter på solrosfröna, går sedan försiktigt fram för att kolla om det kanske har fallit ner något gott till marken. Länge så promenerar hon omkring på vår gräsmatta, hunden, som tur är, inte är en fågelhund utan en vaktig schäfer, betraktar den vackra damen där hon går och rotar på marken.
Det är en Fasanhöna, jag har hört deras speciella läte, nu i flera veckor, de har sina bon vid skogsbrynet, och man kan se den färggranna Fasanhannen vakta på sin lilla familj.
Där råder det verkligen jämlikhet, för Fasantuppen var här tidigt en morgon och strax därefter så kom hans ”dam” medan han förmodligen vaktade på sina söta Fasankycklingar.

Hunden ligger ute på altanen och följer fåglarna med ögonen, hon vet så väl att de får vara här och att hon absolut inte får skrämma bort dem. Grannens katt närmar sig, hon har fått syn på Pilfinkarna som äter hampfrön som har fallit ner på marken. Katten kryper ihop och ålar sig framåt några steg.
Inte skall någon katt få kalasa på våra små gäster inte. Jag tittar på hunden och nickar, hunden ser min signal och som ett sträck störtar hon sig ut mot katten som inget ont anar.
Fåglarna flyger förskräckt upp i buskaget och gömmer sig där. Katten är snabb som en vessla, hon slinker in under Friggebodens golv och kan sedan ta sig bort från en ilsken hund som undrar förvånat vad katten tog vägen. Länge går hon där och nosar för att försäkra sig om att ingen katt längre finns som kan hota småfåglarna.

De filosofiska damerna….

För några år sedan så bildade jag tillsammans med tre andra kvinnor, ”De filosofiska damerna” där talar vi om ”allt mellan himmel och jord”.
Astrologi, Nummerologi och Tarot har varit huvudämnena som vi har studerat genom att vi har använt oss av en Tarotlek.

”Du kan väl berätta lite om Tarot på min födelsedag?” frågade en av ”damerna”.
”Jag skulle så gärna vilja berätta för mina vänner om min stora hobby, men jag kan inte göra det själv, du gör det så bra!”
En sådan vädjan kan man bara inte motstå, så jag började med att planera mitt lilla anförande.


”Vi har en tipspromenad för födelsebarnet” sade värdinnan ”En av frågorna är vad hon gör på Torsdagskvällarna, och då skulle det vara bra om du kunde vara ”experten” när vi skall rätta frågorna”
”Så bra ” tänkte jag ”då kan jag ta mitt lilla föredrag då.”

Stämningen höjdes allteftersom kvällen fortskred och jag började bli lite orolig för hur mitt lilla ”expert utlåtande” skulle tas emot av de förfriskade gästerna. Jag visste ju att min vän inte hade berättat så mycket för sina vänner om Tarot, ja det var faktiskt så att flertalet inte hade en aning om det.

”Nu skall fråga nummer sex rättas” sade värdinnan och läste upp frågan, en vild gissning hördes från gästerna, en och annan skrek Tarot.
”Så skönt” tänkte jag då är det i alla fall någon som vet”
”Vi får fråga vår expert” sade värdinnan och såg förhoppningsfullt bort på mig.

Jag reste mig upp tittade ut över de glada gästerna som förväntansfullt väntade på att få svaret på sin fråga.

Tarot kan ses i mångas ögon som något ”skumt” jag vet inte vad man tror egentligen. Kanske har man en bild av att vi sitter med Djävulen själv och konfererar. I alla fall så är det många som tror att vi är ena riktiga spåkvinnor som bara sitter och flummar.

Det blev alldeles tyst i rummet då jag började mitt lilla framförande. Alla satt förundrat och lyssnade på vad jag hade att berätta. Sedan vad de tänkte, vet man ju aldrig, för visst är det så att Tarot fortfarande är okänt för många, man vet inte att Tarotkorten kan vara ett utmärkt hjälpmedel för att kartlägga en människas inre, att man kan använda det i terapeutiskt syfte.


Det är enkelt att säga ”Det tror jag inte på” men det är desto mera kreativt att säga ”Det kan ju fungera” först då öppnar man upp och studerar mystiken, för visst är det ett enda stort mysterium att det finns 78 små konstverk som alla tala till en, bara man studerar dem noga.
Precis som när man går på en konstutställning och betraktar konstverken som hänger på väggen. Finns det en tavla med blå-grön-vit färg och med titeln ”Havsbris” så är det inte så svårt att associera till havet, sandstränder, saltvatten och tång.
Men det förutsätter ju att man har erfarenhet av havet för är man uppväxt i öknen får man ju genast problem med att associera till det som kanske konstnären menade när han placerade sina färger på duken.

Samma sak är det med Tarot, man måste kunna tolka korten, lägga till Nyckelordet och sedan sin egen erfarenhet. Då förts kan korten ”tala till en”

Jag hoppas verkligen att Tarot får bort sin stämpel över att vara ”flumm” och få den respekt som den verkligen bör ha, för nog är det många som har och får stöd och hjälp av att bara studera och meditera över ett Tarotkort.

Med Länsstyrelsens tjänstemän i skogen….

Med stövlarna på vandrade ett litet gäng in i skogen för att beskåda allt vatten som hade tagit sin egen väg. En liten bäck hade bildats och ringlade sig igenom naturen fram till ett litet tjärn. Tjänstemännen stannade upp och tittade på den lilla porlande bäcken.

”Ja, det var en hel del vatten här” sade den ena tjänstemannan.
Han tittade sig omkring på träden som nu stod mitt ute i vattnet.
”Det är ingen fara för träden” sade han beslutsamt, ”för de vilar just nu, snart så börjar de växa och rotsystemet går djupt ner i jorden”

”Vad kommer allt vatten ifrån?” undrade den andre tjänstemannan. Han hade presenterat sig som ”Vattenmiljöansvarig” och var naturligtvis nyfiken på varifrån allt vatten kom.

Vi följde bäcken uppför, in i grannens skog och hittade källan, det var självaste storbonden som hade tagit fram sina stora maskiner och rensat sina diken. Med grävmaskin hade han grävt djupa diken som nu var vattenfyllda.

”Tjänstemannen som var ansvarig för vattenmiljön skakade på huvudet och sa ”Det här kan vi inte göra något åt, storbonden har all rätt i världen att rensa sina diken”

Han ställde sig nära mig, och sa ”Bevisbördan är så svår, så vi kommer ingen vart med att anklaga storbonden för miljöbrott, men jag skall ge dig ett förslag, du kan få ansöka om att få bidrag till Våtmarker”

Den långe stilige Vattenmiljöinspektören, tittade ner på mig ”Vad säger du? Fundera lite på det här”

Naturligtvis så kan man inte ge sig i lag med en storbonde som bara har rensat sina diken, och att jag sedan får ta hand om hans vatten i min skog är bara något som jag måste gilla.

”Okej, jag skall tänka på saken” svarade jag

Men så mitt i natten vaknade jag av att en röst sade ”Men Inga-Maj, inte skall du gå med på det där” Jag satte mig upp i sängen, vem var det som talade till mig? Jag såg mig omkring, hunden kurade ihop sig borta på sin bädd. Gubben sov lugnt bredvid mig.

”Okej” sade jag högt, jag skall inte gå med på det utan nu bär det av till maskinaffären och där införskaffar vi en stor kraftig motorsåg. Nu skall vi rensa dikena precis som storbonden har gjort, så får vi också fart på vattnet som sakta kan slingra sig fram genom skogen rakt in på nästa skogsfastighet.
För storbonden har skogar lite överallt, vattnet kommer att återkomma till en annan skog som också är i storbondens ägor. Vattnet har bara tagit en liten sväng genom min skog och får leta sig vidare till närmaste dike.

”Släkten komma släkten går….”

”Nu är vi pensionärer på riktigt” sade gubben efter det att vi kom hem från pensionärsmötet.

Med ett varmt välkomnande togs vi emot och bepryddes med var sin PRO nål som nu sattes fast på våra jackslag.
Vi är medlemmar i PRO föreningen i Klintehamn, och det är inte dåligt. För en gångs skull så känner man sig riktigt ung där man sitter tillsammans med andra medlemmar som har uppnått den aktningsvärda åldern. Då man med stolthet säger ”Jag är 90 år”

”Det var roligt att du kom med i föreningen” sade den lilla damen då hon sträckte fram sin rynkiga hand till mig.
Jag minns henne sedan jag var liten, har ofta suttit i hennes trädgård och druckit hemlagad hallonsaft.
”Visst gick du i Sanda folkskola” sade hon ”i samma klass som min son?”
”Kan man tänka sig att vi har barn som är 66 år” fortsatte hon.
Hela hennes rynkiga ansikte strålade och hon log mot mig.
”Ja, det var verkligen trevligt att Ni kom med”

”Släkten komma släkten går” sjunger man i psalmen och så är det även i en liten pensionärsförening, för mötet inleddes med en tyst minut till minnet av en medlem som hade lämnat jordelivet. Efter det att vi tillsammans hade sjungit ”Härlig är jorden” så var det vår tur att välkomnas. För hur skulle annars en pensionärsförening kunna fortsätta att bedriva en meningsfull aktivitet om det inte fylls på av nya medlemmar.

Jag sneglade på gubben min som satt och småpratade med mannen mitt emot, de hade visst gemensamma intressen för Gubben värvades raskt in i en slöjdgrupp som snickrar fågelholkar som sedan skulle säljas på vårens auktion.

”Vi är en aktiv förening” sade ordföranden och räckte fram ett programblad till mig. Jag har hört att du kan sjunga så du är välkommen i vår sångkör”

Inte behöver gubben och jag vara oroliga för att vi inte skall få något att göra. För på listan så fanns det en hel del aktiviteter som väcker mitt intresse.

Som att dra ner rullgardinen….

Så tyst det blev med en gång. Från att ha huset fullt av folk, så var det bara gubben och jag som satt där och tittade på varandra.
Nu har alla rest tillbaka till fastlandet och det är så tomt och tyst i huset. Kvar på golvet ligger en hög med byggklossar och på bordet ligger kritorna utspridda.
Här har det varit liv och rörelse under några dagar, när barn, barnbarn, svärdöttrar och släktingar har varit på besök.

”Jag fick min första Havsöring!” Svärdottern ser stolt ut när hon berättar om ”fiskefärden”
I alla år så har det varit en liten intern tävling, under Påskhelgen, om vem som tar den första öringen.
”Den var under minimåttet så jag satte tillbaka den igen!”
Ja, så säger en sann fritidsfiskare, för små Havsöringar blir snart stora Havsöringar, om de får leva vidare.
För säkerhets skull så har jag besökt fiskhandlaren och inhandlat en stor präktig laxfile, som snabbt tas fram ur kylskåpet för att tillagas.


Hunden går runt i huset och letar efter småttingarna, som hon var så nyfiken på, de som luktade så gott. Hon tar en sväng runt bordet där hon slickar upp några smulor som har ramlat ner från bordet.
”Jag går och lägger mig en stund” sade jag till gubben, sneglade lite bort mot hunden som reste sig upp och följer efter mig.
”Nu är det som förut igen” tänkte säkert hunden då hon tassade bakom mig bort till sovrummet där vi båda kryper ihop i sängen för att ta en liten ”tupplur”.

En farmor med skavanker…

Nog var det tider sedan som man själv hade småttingar som sprang runt benen och ville att man skulle ta upp dem i famnen.
Lilla Emilia har minsann förstått att hennes farmor är mycket svag för henne och hon utnyttjar det till max. Att få vara i farmors famn och titta på det som händer ute på bakgården, är något som verkligen lockar en liten tjej.
”Titta dääää…” säger hon och pekar med det lilla fingret ut mot hunden som traskar runt, på gården, och nosar efter ovälkomna gäster. Man vet aldrig om en katt har traskat över gårdsplanen.
Vår fågel matnings station är välbesökt, flyttfåglarna hittar tillbaka till vår gård och ser sig väl smaka av det gubben har lagt ut.
Lilla Emilia pekar ut mott Domherrarna som sitter uppe i ekens krona. ”Titta däää…”
”En fågel” säger jag mycket pedagogiskt.

En stor fågel kommer inseglande över gården, ”Vad är nu det där för en fågel?” frågar jag ”en Duvhök kanske?” Den seglar så elegant in över småfåglarna som festar på solrosfröna som ligger på marken.
”Dramatik på Loggarvevägen 17” tänker jag där jag står vid fönstret med lilla Emilia i famnen.
Duvhöken gör ett svep över gårdsplanen men upptäcker vår stora vakthund som ligger alldeles stilla och betraktar det som pågår under ekens krona.
”Så skönt!”
Duvhöken ger sig iväg bort mot grannens tomt, för att se ut ett nytt byte.

Att stå så där med lilla Emilia på armen, tar på krafterna, jag försöker att gå bort från fönstret och sätter ner Emilia på golvet. Det är verkligen svårt att motstå hennes uppsträckta armar, jag lockar med mig henne bort till fåtöljen där sagoböckerna väntar.

Snart så kommer kusin Albin, då blir det fullt upp för Albin är en kavat liten kille. Albin-klätter-bus, har vi döpt honom till för det finns ingenting som hindrar honom från att testa gränserna för hur högt man kan klättra.

Lilla Emilia sover sött i sin säng, skönt för en farmor med skavanker att få sitta en stund och skriva i sin blogg. Snart så är det full fart igen och då vill det till att jag har vilat mina armar, för som sagt, lilla Emilia vet verkligen att farmor är svag för henne och inte kan motstå att lyfta upp henne i famnen och stå framför fönstret och betrakta det som sker där utanför.