Medmänsklighet

Medmänskliga linjen kallas de även, de dyra betallinjerna som översvämmar marknaden. I veckotidningarna annonserar de om sina medmänskliga insatser.
”Köp idag betala imorgon” kunde det lika gärna stå i annonsen, för medmänsklighet är inte alltid gratis.
”Du får det på din telefonräkning” många desperata människor griper halmstrået och ringer.
Där på den medmänskliga linjen blir du väl omhändertagen.
”Låt kunden få den tid han behöver” är valspråket. Det kan även tolkas som ”se till att det blir så dyrt som möjligt”

Medmänsklighet för mig är då man gör så gott man bara kan för att hjälpa en medmänniska. En sådan handling behöver inte kosta 19:90 i minuten eller omräknat i timpris 1.200 kr i timmen. Utan den kan vara alldeles gratis.

För några år sedan startade en vän till mig ”Den fria Tarotlinjen” där utövades ”medmänsklighet” dygnet runt. Genom att man loggade in på en Internet linje, kunde man skriva ner sin fråga och få ett svar inom en rimlig tid.
Linjen blev snabbt mycket populär. När sedan min vän dog så fortsatte jag med hans idé och har allt sedan dess svarat på frågor på min egen ”Medmänskliga linje”

”Får du något för det då?” frågar många. ”Inte ett dugg mer än en stor uppskattning från dem som anlitar min linje.”

Ja, min Fria Tarotlinjen är mycket populär.
Kanske för att jag har duktiga medarbetare som hjälper mig.
Eller för att det finns ett ”underlag” som hela tiden brottas med olika frågor.
Att det finns människor som hela tiden söker efter ”någon att fråga” en medmänniska helt enkelt.

Den vanligaste frågan handlar om ”kärlek” och det är inte alls konstigt eftersom det ju är en av de saker som vi alla längtar efter, att ha någon att hålla kär, och bli älskad av.
Ibland så står man inför ett problem som kan vara skönt att få analyserat. Eller goda råd inför en resa. Ja, frågorna är många och intressanta.

För ett år sedan så var jag anställd på en av de välkända betallinjerna som annonserar sina tjänster i veckotidningarna. Jag satt framför min telefon i flera timmar i sträck och väntade på samtal. Ibland så ringde det men oftast så var telefonen tyst.
”Man får sin kundkrets ganska fort” sade man då jag började. Och det fick jag verkligen, för efter ett tag märkte jag att det ofta var personer med psykiska besvär som ringde till mig.
”Jag har en psykisk sjukdom” sade en kvinna och så fortsatte samtalet till dess att samtalet stängdes av efter 30 minuter. För så är det, man kan bara tala i 30 minuter sedan måste man ringa upp igen.
För mig kändes det här inte bra. Visserligen har jag en utbildning att falla tillbaka på då jag talar med en person som har en psykisk diagnos, men att betala 19:90 i minuten bara för att få tala med en medmänniska, det kändes inte bra.
Därför så avslutade jag, bara efter några månader, mitt samarbete med Betallinjen.

För medmänsklighet för mig betyder att man skall dela med sig och lyssna på sina medmänniskor utan att det skall behöva ruinera folk. ”De vet vad det kostar” säger man till sitt försvar, men jag vet att en människa i nöd kanske inte tänker på att ”medmänskligheten” måste betalas så småningom.

Min Fria linje har varit igång sedan 2005 och varje dag skrivs det nya frågor, frågor som June, Petty och jag svarar på så gott vi kan.
Välkommen dit om du vill läsa vad andra frågar om eller om du själv har en fråga som du vill ha svaret på. Du finner länken här bredvid klicka bara på Silvertråden så är du där.

http://www.silvertraden.net/

”Det är ett mirakel”

”Det är ett stort mirakel” sa sonen då han berättade om det väntade barnet.
Ett litet hjärta som pickar där inne, ett litet liv som växer, visst är det ett stort mirakel.

Jag stod och höll min lillasyster hårt i handen, vi tittade upp mot den svarta stjärnklädda himmelen och spanade efter en ”nytänd” stjärna.
Vi trodde nämligen att för varje barn som föddes, tändes en stjärna på himmelen.
”Det är Gud som tänder en stjärna för vår lillasyster” sade jag snusförnuftigt till min 5 åriga lillasyster. För bara några timmar sedan så hade vi stått utanför dörren och lyssnat efter vad som pågick inne i vardagsrummet. Barnmorskan hade kommit redan på förmiddagen och det var så hemligt det som före gick därinne i bäddsoffan.

”Ni har fått en liten syster” barnmorskan tittade på oss, "Ni kan gå in och hälsa på henne nu".
I en korg bredvid mammas säng låg hon, vår lillasyster, hon var så liten och fin.

Efter en stund så fick vi se hur en stjärna glittrade lite extra mycket ”Där är den, vår lillasysters stjärna” Hand i hand gick vi in i huset för att berätta för vår syster att Gud hade tänt en stjärna för henne.

Visst är det ett mirakel, jag skall nu bli farmor, jag kommer att kontrollera att Gud även nu tänder två små stjärnor på himmelen, två stjärnor som skall lysa för mina barnbarn.

"Vad vet vi - Egentligen !?"

Cellofanpapperet prasslade för vinden då jag tågade fram med en ivrig hund i koppel och en stor rosenbukett i famnen. Det var skållhett i bilen som hade stått i solen hela dagen.
”Bäst att jag åker hem direkt med mina blommor så att de inte vissnar” tänkte jag då hunden tog ett skutt in i den heta bilen.

”Jasså, du har blivit uppvaktad igen, med blommor ser jag” grannen, som gärna tar en liten paus för att prata bort en stund, hon kikade på mig och skrattade.
”Du håller på att räkna ner dagarna nu förstår jag, när slutar du?”

Grannen har nu varit pensionär i flera år och har försäkrat mig vid flera tillfällen att det är en underbar tid som väntar mig.

”Ja, nu har jag sagt adjö till en av mina grupper och blev verkligen uppvaktad, med både blommor och present, de var väl glada att bli av med mig” svarade jag, ”för nu vet de att jag inte tänker återkomma”

Nog är det uppståndelse alltid, men det är väl så det skall vara då en person som har arbetat i hela sitt liv med att bygga upp Omsorgsverksamheten för utvecklingsstörda personer, skall gå i pension.
Förr så kämpade jag mot politikerna som envist tyckte att alla utvecklingsstörda personer skulle bo på vårdhem - det dög åt dem - tyckte man. När jag slogs för de utvecklingsstördas rätt till ett liv som alla andra.

Jag sätter mina vackra rosor i vatten och ställer vasen på bordet där jag kan beskåda dem från min fåtölj.

Nu sitter politikerna och beslutar om hur vi skall tänka – tycka – och handla. Allt skickas sedan ner till oss, på gräsrotsnivå, för att brytas ner till förståeliga ord.
Politikerna har tagit över och numera så behöver jag inte längre kämpa utan bara göra det man har bestämt.

Jag tar bort cellofan papperet på DVD:n som jag har köpt. Ikväll så kommer mina vänner hit och då skall mitt nya liv ta fart. Vi skall se på en film som handlar om ändlösa möjligheter att förändra vår världsbild och dagliga liv. Den heter ”Vad vet vi egentligen!?” Det är en film som tar oss med ut i universum och visar på olika möjligeter för oss att se vårt liv på flera spännande sätt. Vad vet vi egentligen?
Vilken tur att jag nu snart är pensionär för det är nu som livet börjar. Nu kan jag fokusera mig på det som intresserar mig.
Som en vän sa: ”Man har så mycket att göra som pensionär, men det är en stor skillnad, man gör bara roliga saker.”

Kyrkokören….

Varför sjunger man i en kyrkokör egentligen?
Ja, den frågan ställde jag mig idag då jag tillsammans med mina kör kamrater sjöng på Nattvardsmässan.
På de första bänkarna i kyrkan satt ”kören” och längst ner i kyrkan satt församlingsborna.
Det var ungefär lika många kyrkobesökare som körsångare.

Varför sjunger man i en kyrkokör var min fråga. Kanske för att det är så ”himla” kul och att vi sjunger så fint. I alla fall så kan jag se på min körledare, om hon är nöjd med det vi presterar.
För det mesta så är hon det, men ibland så grinar hon illa, och då fattar vi att det var någon stämma som inte hittade rätt bland alla noter.

Kanske sjunger man i kör för att göra körledarens och kantorns arbete lite roligare, för naturligtvis så är det trevligt att ha en kör att leda. Eller är det för prästens skull som man sjunger i kyrkokör. Att han inte behöver predika för tomma bänkar.

Prästen predikade idag, från prediksstolen, om sökaren , de som törstade efter kunskap. De som var på väg men inte hade hittat “hem”.
Jag funderade då på mitt eget sökande efter meningen med livet.
Som en vän sa till mig: "Vi står idag på randen till en revolution. I den främsta linjen av dagens vetenskapliga forskning inom området fysik och kunskapen av de allra minsta delarna som bygger upp hela vårt universum (inklusive vi själva), står forskare i förundran inför de upptäckter som görs. Kvantfysik, strängteorier och subtila energier är de nya modeorden".

Men nu var det inte så prästen sa, han nämnde inget om kvantfysik eller strängteorin.
Kan det vara så att kyrkan har stagnerat och missat det som forskarna i flera år har forskat efter. Kanske är det intressantare att läsa fysik än att sitta i en kall kyrkbänk och lyssna till en kyrkokör som sjunger ”En vänlig grönskad rika dräkt…”

Framme vid altaret delas ”den heliga nattvarden ” ut till kyrkobesökarna. De ligger på knä och motar Prästens välsignelse.

För mig räcker det med att sitta kvar i kyrkbänken och meditera, jag funderar på ”kvantfysiken och sträng teorin”. Jag skall studera mera om det, för kyrkan har stagnerat, från predikstolen mässar prästen det som har mässats i tusen år. Kyrkobesökarna minskar i antal och det är allt tur att det finns några som fortfarande vill sjunga i kör.

”Kan inte du lära oss Tarot?”

Så fort man upptäckte, i meditationsgruppen, att jag kunde Tarot, så började man, en efter en, visa sig intresserad av Tarot.
”Så enkelt är det inte, skall ni veta, för om ni vill lära er det så krävs det träning och återigen träning” Det tar flera år innan allt sitter som det skall och ni kan tolka Tarot utifrån Tarotkortens grunder”
Trots mina förmaningar så var det en liten grupp som envist höll kvar vid att de verkligen ville lära sig Tarot.

”Ok, då sätter vi igång, vi börjar på Torsdag och då ,jag kräver att ni skall lära er Tarotens grunder för här blir det inga egna nyckelord, för varje kort har sin betydelse och det skall ni lära er”
Mina blivande elever nickade i samförstånd ”Vi gör som du säger!” svarade de i korus.

Det är nämligen så att många tar Tarotkorten som ett sätt att få självkännedom. Man bryr sig inte om några grundläggande principer utan tolkar utifrån sin egen känsla.
Det är absolut inget fel i det, det kan vara precis lika bra. Man gör som man tycker passar en och skall man inte använda Tarot för att tolka för andra så duger det alldeles utmärkt.

Mitt sätt att lära ut Tarot, bygger på en kunskap som härstammar från 1200 - 1300 talet då man satt på sina slott och tolkade korten för varandra.
Min mentor har studerat Tarot i över 30 år och jag har haft förmånen att gå i hans skola.

Mina elever kom med var sin nyinköpt kortlek, ögonen glittrade och förväntan var stor.

Jag började med att dela ut ”Karls nyckelord” det material som min läromästare en gång gav till mig. Jag sade precis som han sa: ”Ni skall kunna nyckelorden som ett rinnande vatten, även om jag väcker er mitt i natten så skall ni kunna rabbla upp dem för mig”.
Trots denna tuffa ingång till ”mysterieskolan” så var det ingen som hoppade av utan vi började med att lära känna de olika symbolerna på korten.

Varför var jag nu så ”tuff”?
Jo för att har man nyckelorden klart för sig så kan det aldrig bli fel när man tolkar. Många tar till sin mediala förmåga till hjälp, men alla kan inte det, så då är det skönt att ha ett nyckelord att hänga upp sig på.

Mina elever påbörjade sin utbildning och på mycket kort tid märkte jag hur de utan besvär hanterade Tarotkorten och lade stjärnor för varandra. Nyckelorden lärde de sig snabbt.

Precis som jag hade själv gjort då jag var Karls elev, så släppte mina elever fram sin fantasi och lät nyckelorden bara vara ett stöd för tolkningen, de vågade associera på egen hand. Nyckelorden blev då, som tänkt var, ett stöd.

Ikväll så kommer de, vi har fortsatt med utbildningen och de är mycket duktiga på att hantera sina tarotlekar.
Ikväll så skall vi nosa lite på Qabalah tarot, det gör att mina elever kan bli än bättre på att förstå och tolka sina Tarotkort.

För nog är det ett stort ”Mysterium” en värld som har mycket spännande att erbjuda till de som har ett seriöst intresse.

Nu måste jag skynda mig med att baka en tårta, för det är de värda.

Prins eller groda

Min kära svärdotter satt framför datorn, hon skulle hjälpa mig med att sortera mina bilder, så att de kom på rätt plats.
Jag har fått så fina bilder på MSN, från min vän när hon var på besök på Gotland. Men jag hittar inte dem på min dator, jag passade på att få hjälp då jag hade en datorexpert på besök.

Med några enkla klick hade hon letat fram mina bilder och började bläddra.
”Men vad är det här” hon såg frågande ut, för en efter en kom det bilder på unga män, den ena vackrare än den andre.
”Hum, jag vet inte, jag känner inte till dessa män”
”Men vänta nu, min vän från Skåne vill ju alltid ha min synpunkt på de män som hon chattar med på en kontaktannons sida, det är kanske de som hon har skickat till mig på MSN”

”Allt som skickas sparas i din dator” förklarar min svärdotter.
”Oj, då har jag bilder på många män” suckade jag.

En efter en klickas männen fram, några hade faktiskt fått mitt godkännande till en början, men efter en tid, så hade det visat sig vara ”en groda” och då förpassats tillbaka till ”groddammen” av min vän.

För så är det, jag bara ger min reflektion över bilden, vad jag känner då jag tittar på fotot. Det är inte så svårt att lära sig bildtolkning, men att serva min vän i Skåne har visat sig vara ett stort jobb, för även hon är lite kräsen på vilka män som hon skall ägna lite uppmärksamhet.

Att ragga på kontakt linjer är ju det senaste och inte så tokigt, för man kan ju sitta hemma i sitt vardagsrum och kolla på de raggande männen. Skriva ner några rader och kanske bestämma ett möte på ett café.

”Vi får deleta dem alla för jag vill inte ha dem i min dator” säger jag och börjar klicka, en efter en försvann de till papperskorgen.
”Töm papperskorgen också för foton tar stor plats i datorn” råder min svärdotter mig till.

Nu får vi hoppas att det sista fotot, som jag godkände som ”Den bästa hit en tills” kan vara något för min vän. Så att jag slipper ha en bildkavalkad av unga män i min dator.

Men nu vet jag hur man gör då man slänger dem i papperskorgen.

Visst är det lite magi

Helt plötsligt är de bara här, alla sommar gotlänningar som kommer för att se till sina fritidshus.
Extra båt turer är insatta och affärerna har laddat upp för helgens turistström. Lika spännande varje år, men också lika överraskande, under vinter halvåret så har man kunnat handla i affärerna utan att det har varit någon kö vid kassorna. Nu får man snällt ställa sig och vänta på sin tur.
Gotland har vaknat ur sin vinterdvala. ”Den magiska ön” dit man reser för att uppleva något alldeles speciellt.
Under vinterhalvåret så finns vi bofasta här och smider planer på hur vi skall locka turisterna hit. ”Den magiska ön” är det senaste påhittet.

Mina gäster anländer mitt i natten, för så är det, väntar man stor främmande från fastlandet är det bara att sitta och vänta, för båten är inte i hamn förrän vid midnatt.
Det är sonen och sonhustrun, som har packat bilen full med ”fiskegrejor” och skall nu testa om det finns någon ”magi” i havet.
Redan tidigt nästa morgon, ger de sig iväg ut till havsbandet. Solen skiner och havet glittrar.
Ute på pallkanten kan man se dem, där de står och slänger ut sina fiskbeten.


”Vi fick en, men den höll inte måttet så vi satte tillbaka den i havet” sa sonen då han kom tomhänt hem. För så gör en sann fiskare, man tar aldrig upp en fisk som är för liten, även fast man vet att en gryta, är redo för att tillaga den.


Men vis av erfarenhet så har jag garderat mig. När fiskarknallen kom förbi, så köpte jag en stor och präktig lax, som jag nu tinade upp för att kunna bjuda på en fisk middag.

”Idag så skall jag nog sola” säger sonhustrun och packar ner en sittlapp i ryggsäcken. För visst är det lite magi över ett glittrande blått hav, som värmer upp en frusen storstadsbo.

Min söta kollega

Alla satt tysta och lyssnade på min käre kollega då hon läste upp Länsstyrelsens rapport.
Orden var ibland svåra att förstå, för så är det med myndigheter, de använder ett mycket byråkratiskt språk.
Min kollega stannar upp ibland, höjde blicken över ”rapporten” och låter ögonen svepa över gruppen av vårdare som sitter tyst och lyssnar.
”Är ni med” frågade hon. ”OK då fortsätter jag!”

Runt bordet sitter åtta vårdare, som alla har lång erfarenhet av att arbeta med utvecklingsstörda personer. Nu har verksamheten varit utsatt för inspektion från Länsstyrelsen, och domen hade varit hård. Inte så mycket för personalen på Dagcentret utan mera kritik för att man inte har haft förutsättningar.

Min unge kollega läser med inlevelse, hennes kinder är röda, hon tar en klunk vatten ur glaset, men fortsätter nitiskt med att läsa rapporten.

Gud, så skönt att jag snart får lämna över verksamhetsansvaret till henne. Hon kommer att ta över rodret och styra skutan ut igen på öppet hav. För allt det som krävs numera behövs en ung frisk kraft till att genomföra.

Hunden blir glad då jag öppnar dörren och kliver in i hallen. På bordet ligger dagens post det är ett stort vitt kuvert med mitt namn på.
” Så spännande, vad kan det vara?”
Jag öppnar brevet och läser.

”Välkommen till oss som cirkelledare”, jag läser på papperet som ligger i kuvertet. Ett av studieförbunden har fått reda på att jag tänker gå i pension och är nu ute för att värva mig som cirkelledare.

”Inte så dumt, det skall jag fundera på, för nu när jag börjar mitt nya liv har jag minsann tid över för att göra lite nytta för kulturen.”