Amerika främmande

”Jag hjälper personer från Amerika med att leta rätt på levande ättlingar i Sverige” sade mannen som ringde. ”Nu söker jag på släkterna Toftén och Stenström på Gotland.”

Att söka på Toftén är ju lätt eftersom det inte finns så många med det namnet.
”Jag slog på eniro.se” sade mannen och har talat med din syster, hon hänvisade till dig”

”Du hade ju släktforskat, berättade din syster, så då får jag kolla mina uppgifter med dig” mannen lät så förhoppningsfull.
”Jo men, det är ju inte min farfar, jag är ju adopterad, så mitt intresse för August Toftén har inte varit så stort. Jag har intresserat mig för min egen ”gren”.

”Amerikanarna planerar att komma hit och se sin farfarsfars hembygd och vill ju naturligtvis även träffa släktingarna på Gotland”

Det var bara att ta fram arkivet och söka, alla som har släktforskat vet att det inte alltid är så lätt utan det är ofta ”ett steg framåt och två bakåt” men med en portion envishet så skall det väl gå.
Vem var han, mina systrars farfar, det är tydligen hans bror som emigrerade till Amerika i början på 1900 talet . Mina systrar har aldrig visat något större intresse för att ta reda på vem deras farfar var.
”Han dog ju innan jag föddes” sade lillasyster. ”Jag vet inget om honom, men jag har ju några gamla böcker som vi kanske kan ha hjälp av”
Min lillasyster sitter på en guldgruva, gamla böcker, en bibel, som hon har sparat uppe på vinden, gamla släktklenoder.
Så småningom kunde vi bekräfta att det var ”rätt” person och att det verkligen var farfars storebrors ättlingar som sökte kontakt.

Själv så har jag forskat i mina förfäders liv, katalogiserat alla anfäder i ett släktforskningsprogram, där finns de inmatade i små rutor. Nu har det kommit en ny liten ruta på trädet det är mitt barnbarn som har fått sin plats i vårt släktträd.
Albin född den 4 juli 2008, står det. Visst är det något alldeles extra att få ett litet barnbarn, släkten lever vidare och jag kan åter koncentrera mig på att skriva min släkts historia. En fantastisk historia och hur man klarade sig i mycket hårda tider.

När jag var liten så älskade jag att sitta och lyssna på min mormor som berättade om hur det var i Finland i början på 1900 talet och hur modig hon var som köpte en biljett och emigrerade till Amerika 1909, då var hon 19 år. Jag minns hur stolt jag var över min tuffa mormor.
”När jag blir stor så skall jag skriva en bok om dig mormor” sade jag, mormor log och sa, ”det ser jag fram emot” hon sitter säkert där uppe i sin himmel och väntar på att jag skall börja skriva om alla hennes berättelser.
Morfar hade emigrerat långt innan och var väl etablerad i Amerika då mormor träffade honom. Alla hans bröder hade även de, emigrerat.
”Vilken tur att det var du och morfar som bestämde sig för att flytta hem igen” sade jag ”För annars så hade väl inte jag funnits till, för mamma hade säkert inte träffat min pappa om hon hade bott i Amerika”
Vilken tur, för då hade ju inte heller lille Albin funnits! Nu finns han och jag skall försöka skriva ner vår släkts spännande livsöden.

"Rättning i leden..."

Det var ingen tvekan att även hunden hade saknat min käre kollega Petra. Att gå i pension för mig var något som jag hade planerat under en längre tid. Det hade vuxit fram allt eftersom, då jag märkte att det inte längre var samma arbetsglädje i förvaltningen utan att det numera hade blivit en ”kontrollerande förvaltning”.
Allt skulle ventileras och göras riktlinjer för.
”Rättning i leden, tänk för Guds skull inte själv utan gör bara som vi säger”

”Det är så tomt och kalt på ditt rum” säger min kära kollega. ”Det var så trist att komma tillbaka efter semestern när du och hunden inte fanns där”

Ja, tackar för det, jag städade bort allt efter mig, till och med den vackra porslinsblomman tog jag med mig hem för rehabilitering. Den står nu ute på min altan och stortrivs i sommarvärmen.
Jag misstänker att hunden inte var riktigt med på att vi skulle pensionera oss, hon och jag. För efter en tids ledighet så märkte jag att hon saknade något. Att vara ledig hela dagarna och jaga skator, kan väl bli lite långtråkigt ibland för en stor vacker Schäferhund, i alla fall då hon under flera år har varit vakthund på vårt lilla lokalkontor. Där har hon kontrollerat många personer som har varit på besök.
Petra har hon hela tiden haft ett mycket gott öga åt, när en person gick in på Petras kontor för att låna telefonen, var hon snabbt där och försökte gå emellan.

”Det är OK” sa Petra ”Han får låna min telefon”

Nu när Petra sitter ute på min altan, så är det ingen tvekan om att hunden har saknat sitt arbete som vaktkonstapel på Järnvägsgatan 4. Som tur är så vet ju redan alla våra grannar om att vår hund kan vara lite ”högljudd” emellanåt, för nog låter det alldeles förskräckligt när hon upptäckte att ”främmandet” var självaste Petra. Hennes sätt att tala om för Petra att hon är glad att se henne igen, hörs över hela grannlaget.

Vi sitter ute på altanen i mina fina korgstolar som jag fick av Gotlands kommun för lång och trogen tjänst. Vi äter vinbärskaka med gräddglass.
Innan Petra går så hinner vi lägga några Tarotkort för att se vad som väntar henne i den ”kontrollerande förvaltningen”
”Vad behöver Petra tänka på för att stå ut” var en av frågorna.
Kortleken sviker aldrig, man får alltid ett svar, så stärkt till sinnet kan Petra återvända till Järnvägsgatan 4 och fortsätta sin kamp, även fast vakthunden och jag har gått i pension.
Kampen för att få vara precis som man är och inte inrätta sig i en mall.

41 års jubileum…

”Du har tur du pappa” sade sonen till sin fader
”Du kunde gifta dig med mamma, men jag måste gifta mig med en vilt främmande människa”

För över fyrtio år sedan så stod jag framför altaret med en ”vilt främmande man” och lovade honom att älska honom i nöd och lust.
Nåja, jag hade lärt känna mannen under några år, så jag var nog ganska så säker på att det skulle gå vägen.
Han, mannen som stod där bredvid mig, kom från de mörka Norrlandsskogarna och jag som var född och uppvuxen på en ö, visst var det ett litet äventyr vi båda gav oss in på.

Vad vet man egentligen om vad som väntar en då man står där iklädd i en vit bröllopsskrud.
Vi har i alla fall hållit löftet vi gav till varandra för 41 år sedan. Vi börjar bli riktiga original, för det är inte så vanligt att man sliter på samma gubbe hela livet.

”Hur mår Lotta då” frågade jag en väns man, som jag träffade på en konferens.
”Det undrar jag med” svarade mannen och såg bekymrad ut.
”Hjälp” tänkte jag, ”nu har det skilt sig de också och jag har trampat riktigt i klaveret”
Mannen såg min generade uppsyn och fortsatte ”I alla fall så ser hon mycket trött ut då hon kommer hem på kvällarna”

Man får tänka sig för innan man frågar, för man vet aldrig, det går undan i skilsmässokretsarna. En mycket vanlig fråga på Fria Tarotlinjen är frågor som rör ”exet”
Så ibland så går det kanske lite för fort, man tror att ”gräset är grönare på andra sidan”

Hur står man då ut? Ja, i vårt fall så gör gubben min som Emil i Lönneberga då han tycker att jag börjar bli för besvärlig, han kilar ut till sin snickarbod där han snickrar och stannar där tills stormen har lagt sig.

Skämt åsido, vi fick ett telegram på vår bröllopsdag där det stod
”Somna aldrig osams”
Ett gott råd som jag gärna delar med mig.

Stadsresan

”Skall du åka med in till Visby?” frågar gubben. ”Jag behöver handla på järnaffären”. Varför inte tänker jag, hunden får stanna hemma för det är så fruktansvärt varmt i bilen.
”Gubbdagis” kallas det visst, den nya affären mitt i Visby. För lämnar man in sin gubbe där så vet man att han har underhållning i flera timmar.
”Bäst att jag följer med in för att se vad det är för en affär” tänkte jag och gick in tillsammans med gubben på Clas Olssons domäner.
5 minuter sedan så var jag nöjd, jag sneglade bort mot gubben som förtjust stod och beundrade några ”slip stål” som han bara måste ha.
”Rena fyndet” sade han nöjt och stoppade ner ”stålen” i sin korg.

”När vi ändå är här i Visby så kan vi kila in och kolla lite på babyavdelningen” sade jag.
Ja, nog har tiderna förändrats för på galgarna hängde de mest fantastiska skapelser, från pyttesmått till lite större.
För 40 år sedan så var det fortfarande mycket ovanligt med färgade kläder till bebisar. Allt var vitt, precis som på sjukhusen, där också allt var vitt.
Kläder i bleka pastellfärger kunde man få tag på, men det mesta var vitt.

På galgarna hängde små miniatyrkläder, snickarbyxor och ”militär färgade” dressar, det var bara geväret som fattades. Men vår lille prins skall inte ut och jaga i djungeln ännu, utan han skall ligga i sin barnvagn ett bra tag till. Det fick bli små tröjor med nallebjörnar på.

Väl hemkommen så öppnade sig himmelen och regnet forsade ner.
”Jag glömde köpa regnmätare, det hade säkert funnits på Clas Olssons affär” säger jag till gubben.
”Ingen skada skedd, grannen kommer säkert snart in och avlägger rapport på hur många millimeter regn som vi har fått idag”.

Lille Albin

Kanske hade även gubben min saknat mig när jag hade varit borta några dagar för att besöka mitt barnbarn i Uppsala, men han höll i alla fall tyst med det, hunden däremot tjöt "som en stucken gris" så att alla passagerare som steg ut från terminalen, vände sig om och undrade ”vad det var som var på gång”
Egentligen så förstår jag inte hur en hund kan känna igen sin matte på så långt avstånd, men det kunde min hund. Hon skrek och vrålade så att man trodde minst att hon var döende.

”Nu är flocken samlad” sade gubben och satte in hunden i bilen igen. Ja, nu har jag gjort mitt besök i storstaden och är nöjd för ett bra tag framåt.
Att få umgås med den nya familjemedlemmen var en upplevelse. Så liten och fin han är mitt barnbarn. Jag fick till och med ett leende första gången som jag hade honom i knäet.
Nu säger säkert många att han bara hade magknip, men så är det inte alls!! När mitt barnbarn såg på mig och log, var det på riktigt, så det så.

Flera barnböcker ligger framme på bordet, så jag förstår att de nyblivna föräldrarna är riktigt pålästa, där kan man få läsa om det allra senaste påfunden vad gäller bebis vård. Det som var brukligt förr duger då rakt inte numera, så det är bara att lita på att det som nu sker är det allra bästa.
Min lille sonson får minsann ligga bredvid sina föräldrar, för nu förtiden skall det vara så, där ligger han mitt i dubbelsängen och känner närvaron.
”Hud mot hud” skall det vara, och glöm det där med navelbindor, här lufttorkas navelskrutten bort av sig själv.

Jag sneglar bort mot sonen och tänker ”Vilken tur att det blev karl av honom ändå, för nog är det mycket som har förändrats på 40 år.

Uppsala är en förtjusande stad, så tyst och stilla så här mitt i sommartid. ”Semesterstängt” står det på röda skyltar som är upphängda på dörrarna.
”Undrar vad alla människor har tagit vägen, i affärerna är det lugnt och skönt, som Gotland på vintern” tänkte jag då jag kryssade fram mellan hyllorna.

När jag skulle checka in på Arlanda så förstår jag vad alla är, de är på väg till Gotland, för vid gaten så var det fullt med turister som var på väg till semesterön. Inne i flygplanet hade man satt in extra stolar för att få med så många som möjligt.

När jag satt där uppe bland molnen så tänkte jag att det inte är så långt till Uppsala ändå, det tar bara några timmar så är man där. Nu ser jag fram emot att mitt lilla barnbarn skall komma på besök på Gotland, men då kommer han med båt, för till en sådan liten herre krävs det minst en hel bil full med grejor för att han skall få den allra bästa vård.

Kampen om vinbären

Buskens grenar tyngdes ner av de röda bären. Hunden låg bredvid busken och spanade upp mot björken, där småfåglarna satt.
Efter det att fåglarna hade upptäckt att de röda vinbären var mogna, hade hunden haft ett tufft arbete. Hon hade vaktat de röda frukterna och ingen Björktrast hade vågat sig ner för att frossa på bären.

”Du har varit en duktig fågelskrämma” sade jag till hunden.
Nu är jag först på plats och det tack vare min hund, för även hon är numera ledig på dagarna och har kunnat vakta trädgårdslandet.

Inte så dumt med en vakthund, hon patrullerar runt på gården hela dagarna, ibland så sitter hon och studerar en humla som letar efter honung.
”Du får låta humlorna vara” förmanar jag henne, för hon är inte så nogräknad, om humlan inte passar sig så kan de hamna i hundens gap, det har blivit en sport för hunden, att fånga humlor med munnen.
Igelkott ungarna har nu vågat sig ut ur sitt bo, hunden är mycket uppmärksam då hon vaktar på dem där de letar sig fram till fågelbadet för att dricka vatten.
Fågelbadet ja, där vaktar även hunden för jag tror inte att hon förstod att det skulle vara till fåglarna, utan det har blivit hennes alldeles privata vattenskål.


Nu är det min tur att ge mig iväg, jag har bokat plats på flygplanet som skall föra mig till Arlanda, där möts jag av sonen.
”Det är bäst att vi hämtar dig vid flyget, så slipper du att leta efter rätt buss” säger den nyblivne fadern.
Och glad är jag för visst känns det tryggt att ha någon som väntar på en. Att resa kommunalt är inte min starka sida för bor man på en ö, så får man allt ta sig dit man vill, i egen bil.

Jag smakar på ordet ”farmor” varför låter det äldre än ”mormor”? Men det viktigaste är ändå att man känner sig som ung på nytt då man får en liten ny familjemedlem i familjen.

”Vet du var boken ”snickra till barn” är?” frågade gubben, ser man på, nu har farfar börjat planera för sin sonson, undrar vad det kan bli för skapelser.
”Jag tänkte på att det fanns en ritning på en koja som man bygger uppe i ett träd, vår ek är väldigt fin att ha en koja i” säger gubben och ser förtjust ut.
Det håller jag verkligen med om för att ha en koja mitt uppe i ekens krona kommer att bli spännande för både farfar och hans barnbarn.
Dessutom så kommer även eken att växa till sig för vår sonson är ju bara 10 dagar gammal!

Getingboet

”Lite dåligt samvete har jag allt, men man kan ju inte ha ett getingbo under takpannorna till vårat garage, när man får besök av sitt barnbarn” tänkte jag då jag ringde och talade med Antisimex.

Med en stor spruta så puffade han ut ett illaluktande pulver vid ingången till getingboet.
Mannen från Antisimex, kom på en gång då jag ringde honom och beklagade mig.

”Nu skall du se” sade mannen ”Nu dör de allihop, för det här pulvret luktar så illa så att de vill inte gå in i boet, och då dör getingarna som är där inne, för det är ingen som underhåller dem”
”Fy” tänkte jag ”så grymt, där ligger alla getinglarver och bara dör av svält.
”Men de här då, som flyger runt här och vill in vad händer med dem?” frågade jag, för nu hade alla getingar kommit flygande och surrade runt om kring ingången.
”De dör de också för de har ingen uppgift längre” sade mannen och såg mycket nöjd ut.

Mannen från Antisimex kunde verkligen sin sak, jag fick en liten föreläsning om hur getingar fungerar och hur deras samhälle är uppbyggt.
”Verkligen intressant” sade jag ”Vilket intressant arbete du har”
”Ja, det är verkligen spännande” svarade mannen

”De kan bli lite ilskna nu ett stund” sade mannen, och det var tydligt det, en hel svärm med ilskna getingar surrade runt öronen på mannen. ”Har du aldrig blivit stucken” frågade jag för nu stod han mitt i svärmen. ”Nej, faktiskt inte ” sa han och puffade ut ett nytt pulvermoln över getingarna.
Bäst att ta in hunden och stänga dörren om oss, så får getingarna dö i frid.
”Hör av dig till mig om du ser någon geting för då kommer jag direkt och sprutar på lite mera pulver” ” sade han tog sin spruta och vandrade bort mot sin bil.


Grannen kommer med stora kliv bort mot mig där jag står och kikar på de döda getingarna.
”Nu har det kommit lite regn” säger han och ler. ”Jag har mätt upp flera millimeter nu och det var bra för vi behövde verkligen regn, det kan få komma lite till, det skadar inte” grannen visade upp glaset till sin regnmätare och visade på hur mycket regn som hade kommit.

”Ja, det blir att åkalla regn gudarna igen” svarar jag och tänker på min tjusiga dans för en vecka sedan. Men nu får någon annan göra det för jag har fortfarande ont i min axel efter stört dykningen in i dörren.
Grannen tittade upp mot molnen och siade ”Ja, de där molnen ser ut att vara riktigt fulla med regn, vi får se om det kommit in över ön”

Någon regndans blir det inte utan jag får allt hålla mig på benen nu för snart skall jag åka upp och hälsa på mitt barnbarn.

Däremot så skall jag köpa en regnmätare så även jag kan hålla koll på hur mycket regn det har kommit. Det verkar vara ett bra samtalsämne ”oss pensionärer emellan”

År 2008 ett spännande år..

”Om vi hade tagit min skrotbil så hade vi inte behövt uppleva det här” Det var inte utan att gubben min fick in en fullpoängare där. Men jag låtsades inte om hans replik, utan låtsades som ingenting.
”På min bil sitter i alla fall rutorna fast” fortsatte han med ett flin.

Vi satt i min bil utanför Bilcity, hissen till vindrutan hade gått sönder och rutan hade ramlat ner i dörren. Min bil som jag köpte ny för några år sedan, en bil som har alla finesser som man kan tänka sig. Rutorna hissas upp med ett litet tryck på en knapp.
Men en ny bil har även sina svagheter och det har vi nu fått erfarenhet av.
”Vi måste byta ut fönster hissen, för den har gått sönder, det tar 2 timmar” sade bilförsäljaren och såg lite skamsen ut.

Bilen är utrustad med krockkuddar och extra inklädda dörrar, men hissarna till fönsterrutorna är tillverkade av plast och håller bara några år, man kan gott säga att bilfabrikanterna har satsat på säkerhet och gjort avkall på de små detaljerna.

Vi får ta med oss hunden och gå över till rast platsen, där får vi sitta och vänta på att verkstaden skall fixa vår bil.
Någon nytta gjorde jag ändå medan jag satt och väntade, en efter en kom turisterna förbi, stannade och frågade om vägen. ”Ursäkta är du från ön?” frågade en ung man.
”Ja, jag är bosatt här”
”Hur långt är det till Kneipbyn, kan man cykla dit?”
”Visst finns det restauranger där?”
Ja, vad skall man svara, här på ön finns det service för turisterna, det är många som skall ha mat så är det något som det är gott om är det matställen.
”Ha det så trevligt på Gotland” jag vinkar åt turisten som glatt cyklar vidare efter mina instruktioner.

”Vi har fått bytt ut våra fönsterhissar två ggr redan och vår bil är bara 8 år”

Vi sitter ute på min altan och njuter av solen, så kul det är att träffa mina ”tarot vänner” igen.
Vi har så mycket att tala om så att vi glömmer alldeles bort att ha ”tarotkurs” men de är så duktiga numera så kortlekarna kan mycket väl få ligga kvar i väskorna och vi pratar om allt annat som vi har varit med om.

En mycket spännande tid, vi har gått in i 2000 talet och enligt numerologin så är tvåans vibration känslig och tycker inte om konflikter.
År 2008 kan man då tänka sig så här 2008= 2+0+0+8= 10= 1+0 = 1
Ettans vibration utmärker självständighet, initiativtagande och ett behov av att vara den som bestämmer.
Vi i Tarot gruppen har verkligen tagit ansvar för vår egen utveckling vi är en självständig grupp som arbetar utifrån våra egna värderingar, vi bestämmer över vår egen tid.

Visste ni för resten att vi alla har ett personligt år?
Man tar födelsedagen + månaden + året.
21+8+2008= 2+1+8+2+0+0+8= 21=2+1=3

Treans vibrationer sätter värde på kommunikation och kreativ energi.
Så mitt år är fyllt av att inhämta information, delge andra mina funderingar, men även att bekanta mig med mitt lilla barnbarn.

"Ja, se dessa turister"

”Kan man gå in på affären idag mån tro”? Jag kikade bort mot Konsumaffären. ”Nu skall väl alla turister ha handlat klart och sitter hemma vid sina sommarstugor och grillar” tänkte jag och svängde in på parkeringsplatsen. Jag satt kvar i bilen en liten stund, tittade ut på den välfyllda parkerings platsen och gjorde en snabbplanering.
”Jag skall ju bara hämta ut ett litet brev som jag har fått, det borde finnas en ”postkö” så då kan det gå fort”

När jag satt där i bilen och funderade på om jag skulle gå in och trängas med alla turister såg jag en man som stod och vinkade med båda armarna. Jag tittade bort på honom, såg att han började närma sig min bil. ”Ja, se dessa turister” tänkte jag. Då såg jag vem den viftande mannen var, min ex chef, Anders som jag hade saknat så.

”Hur har du det” säger Anders efter det att jag har fått en bamsekram. ”Saknar dig så förskräckligt att jag var tvungen att gå i pension” svarade jag.
”Var det så illa?” Anders skrattade, för naturligtvis så trodde han inte på det jag sa.

Men visst ligger det något i det. Anders kom från en helt annan kultur och hade ett helt nytt sätt att leda på, ett sätt som tilltalade mig. Tydliga mål och strategier, Anders kom från militären där man ger order och förväntar sig att de skall bli utförda. För min del passade det alldeles utmärkt.

”Du påminner så mycket om min stora syster” brukade Anders säga och nog kände jag mig ofta som en sådan då han ringde bara för att få lite respons på det han planerade. Jag var en viktig person i hans armé.

Men så gick det som det gick, kvinnomaffian tog över och han slutade bara efter en kort tid.

”Nu får vi träffas igen ” sade Anders när han kilade vidare bort till sin fru som hade gått före in på affären.

Jag följde efter och ställde mig direkt i kön för att få lösa ut mitt brev. Framför mig stod en kvinna som hade hela varuvagnen full med mat. För oss ortsbor finns det ingen ”gräddfil” där vi kan ställa oss, utan nu får man snällt vänta på sin tur.

Vår Prins född den 4/7 2008

Visst är det ett mirakel! Ett litet barn föds till denna värld!

Jag studerar bilderna som jag har fått mig tillsänt, bilder som är tagna strax efter förlossningen, så liten och söt, bara några minuter gammal.

”Får jag lägga in en bild på min blogg” frågar jag de nyblivna föräldrarna. ”Visst får du det, men välj då ett där vi inte är med” säger den nyblivne modern.
Visst, kära Karin, nog förstår jag att du inte vill vara med på bild i min blogg, efter en sådan otrolig prestation känner man sig säkert som en urvattnad sill. Men du skall veta att du är så otroligt vacker där du sitter med din son i famnen, det finns ingen som kan mäta sig med det.
Två personer som just har varit med om ett litet mirakel, att föda en son och att födas.

I Efemeridianerna får jag veta stjärntiden, sedan fyller jag i födelse tiden, där måste jag tänka på att det ju är sommartid nu i Sverige. Korrektur på födelse tiden måste räknas fram, för att vi skall kunna få ett så exakt horoskop som möjligt. Med kartbok och linjal räknar jag sedan fram Latitud och Longitud för platsen där ”Prinsen” föddes.

Pust, ja jag vet man kan få datorerna att räkna fram dessa tider, men nu vill jag göra det från grunden. Till min hjälp har jag mallar som jag bara fyller i.

Nu har jag grunderna för mitt horoskop och behöver bara placera ut planeterna i rätt position och dela in husen.
Sedan börjar det roliga, att gör ett horoskop för vår lille Prins. Men det tar sin tid och det skall bli mig ett kärt nöje att studera.

Regnväder

”Det har kommit lite regn nu” sade grannen, och kollade sin regnmätare. ”Men det kan gärna komma lite till för det är så torrt”
Fattas bara annat, gör man en sådan regndans som jag gjorde så är det väl inte så konstigt att det regnar i flera dagar.
Inte är man någon ungdom längre, det märker man allt efter en sådan här volt, för nu linkar jag runt i huset och har ont överallt. ”Regndans är inget för farmödrar” tänker jag då jag masserar mina ömma ben.

Det var precis att jag kunde dra ut biljätten från skrivaren, en lampa lyste röd och talade om för mig att det var dags att byta patron i skrivaren.
”Vilken tur” tänkte jag för nu har jag min biljett och kan ta flyget upp till Arlanda, för att bekanta mig med mitt barnbarn.
Att köpa en ny patron till skrivaren får allt bero tills det blir lite mindre med turister på ön.
För nu svämmar ön över och det finnas inga parkeringsplatser att få tag på.
Visst är det underbart då turisterna kommer, men under Almedalsveckan är det bäst att hålla sig hemma för är det något som vi Gotlänningar inte är vana med så är det att stå i kö.

”Är det ett snällt barn ni har fått” frågade jag sonen när han ringde från sjukhuset. ”Ja han verkar ganska lugn, men det är ju tre ovana personer som måste lära sig hur det skall gå till”
Jag hörde hur babyn skrek i bakgrunden ”Han har lite problem med att hitta bröstet” förklarade sonen.

En liten prins måste man uppvakta, så gubben min och jag åkte ut till goda vänner på södra Gotland och inhandlade presenter.
”Det är väl inga högljudda presenter” frågade sonen. ”Nädå, det är inte farmors uppgift att köpa sådana saker, utan här planerar vi för framtiden, det får bli en present som kan vara till både nytta och glädje i många år framåt.
Men eftersom Karin läser min blogg så fort hon kommer hem från sjukhuset, kan jag inte avslöja vad det är.
De har säkert lite ”datorabstinens” där de har varit inlagda på sjukhuset nu i flera dagar.

Nu ser jag fram emot att sonen införskaffar en webkamera så att jag kan få se hur mitt barnbarn växer och frodas. Vi får väl också montera upp en kamera framför vår skärm så att inte vi skrämmer slag på barnbarnet när vi väl möts. För visst är det lite trist att vi bor så långt från varandra.

Regndans

Planka för planka sågas till och läggs på plats ”Det tar längre tid än vad man tror” säger gubben och lägger en ny planka på plats.
”Det blir som ett stort dansgolv, har kan vi svänga runt i dansens virvel ” säger han och tittar på mig. ”Tänk när våra barnbarn kommer hit då kan de springa runt här”
Nog är gubben min stolt över sitt verk, en sol altan på 63 m2 är inte fy skam.

Kanske var det en regndans som jag utförde igår då telefonen ringde och jag skulle springa in för att svara. Med ett färskt barnbarn på BB, en nysnittad mamma och en son som har blivit pappa så kan man kanske bli lite för ivrig, jag snubblade och föll. Var det verktygen som låg kvar på altanen eller snubblade jag på mina egna fötter.
Jag gjorde i alla fall en otrolig volt, föll mot dörren och knuffade till den så att dörren öppnade sig och slog emot en cykel som stod mot väggen, där under cykeln hamnade jag.

Gubben blev alldeles förskräckt och kom till min undsättning ”Svara i telefonen” ropade jag ”jag klarar mig” där satt jag bakom altandörren med en cykel över mig.” Vad är det som är brutet” tänkt jag och klämde försiktigt på både armar och ben.

Jag hörde hur gubben talade med sonen i telefonen ”Just en snygg farmor” tänkte jag och försökte med alla krafter ta mig upp igen från altangolvet.

Kanske var det den dansen som gjorde att vädrets makter sammankallade stora regnmoln som nu pressar sig in över ön. Efter några timmar så föll ett fint regn ner över min upptorkade gräsmatta.
Det är bara att tacka vädergudarna för att de förskonade mig från benbrott, den vilda regndansen kostade mig bara några små blåmärken. Lite stel blev jag nog allt, men rullator behöver jag då inte.

Så då kom han äntligen, vår Prins..

”Bäst att jag tar med mig mobiltelefonen för man vet ju aldrig, det kan ju komma ett SMS från sonen.” Jag hade för flera dagar sedan blivit utbjuden av mina medarbetare, till en sommar restaurang.
”Ja, gör du det” sa gubben min, lämna inte den där ” tingesten” hemma för jag vet inte hur man får fram meddelanden, om det nu skulle komma något”
Nej, gubben min hade inte haft möjlighet att träna sig på vår nya mobiltelefon, för den hade ju jag burit med mig hela tiden.
”Jag går ut och snickrar i verkstaden medan du är ute och festar, hunden kan ligga här ute i trädgården”
Nog börjar det bli lite nervöst nu, att bli farföräldrar tar på krafterna och gubben verkar allt lite orolig ”Bäst att jobba så behöver man inte tänka så mycket på vad som pågår där uppe i Uppsala” säger han och sätter på sig hörlurarna.

Mobiltelefonen surrade till i min väska, jag hade förberett mina vänner på att jag hade min mobiltelefon med mig, eftersom jag väntade på besked.
Det var fullsatt på restaurangen, bakom ryggen på mig stod två musiker och stämde sina musikinstrument. Servitriserna sprang runt bland borden och tog emot beställningar.
Vi hade precis fått in våra pizzor.
”Oj, det är din mobil, svara fort” mina vänner tittade nyfiket på mig då jag öppnade väskan och tog fram mobilen.
”Det är ett SMS från sonen” sade jag och höll andan.

Så kom han då äntligen, den lilla prinsen, 4 kilo och 52 cm lång.

”Så kul att vi fick vara med då du fick veta att du hade blivit farmor”

”Nu är det nog bäst att jag åker hem till min sonsons farfar och berättar för honom att nu kan han ta av sig hörlurarna och koppla av, för nu har vår ”lill prins” anlänt.

När jag körde hem tänkte jag på vilka fantastiska ungdomar jag har som har fått kämpa för att jag skulle få min önskan uppfylld, att få bli farmor.

Min sonson, den lille prinsen, föddes den 4/7 2008, Solen i Kräftans tecken, så nu är det bara att ta fram papper och penna och leta i tabellerna, för enligt min lärare i Astrologiskolan så bör jag klara av att göra upp ett horoskop.

Lite enklare är det ju att räkna på vilken Livsväg han har enligt numerologin,
För det är ju bara att addera 4+7+2+0+0+8= 12= 1+2=3
Treans vibration sätter värde på kommunikation och kreativ energi.
Det blir säkert en fin balans mot Kräftans behov av att dra sig in under sitt skal.

Väntan på regn

Mörka tunga moln tornar upp sig ute vid horisonten, på nyheterna så talar man om att det skall bli regn på Gotland.
”Tänk så skönt” säger vi till varandra och tittar ut på de sönderbrända gräsmattorna. Björkarna har redan börjat få gula blad och bonden kör ut extra foder till sina djur.
”Det har bara kommit 4 millimeter” säger grannen och häller ut en skvätt vatten ur sin regnmätare.

Turisterna ligger och steker sig på stranden, de går med jämna mellanrum ut och svalkar sig i det klarblåa havet. Det är sommar på Gotland och vi bofasta vet att även om metrologerna ser hur regnmolnen drar ut över havet med riktning mot Gotland så vet vi att molnen ofta delar sig då de närmar sig ön och går fint förbi på var sin sida.
”Retfullt” säger bonden som vill ha regn
”Underbart” säger turisten som, steker sig på stranden och får soleksem.

Tidigt på morgonen smyger jag ut och drar fram vattenslangen för att skvätta på de nyplanterade buskarna lite vatten.
”Bevattningsförbud” står det i tidningen, men lika fullt så kan man få fylla sina bad pooler med vatten.
”Det rymmer flera hundra liter” tänker jag då jag ser över till grannens pool, där han plaskar omkring med sina barnbarn.

Att fylla mitt fågelbad och vattna min blåbärs buske, kan ändå inte vara det som gör att Kommunens brunnar sinar.

Jag kikar upp mot himmelen, de mörka molnen närmar sig, ”kanske finns det så mycket kraft i det här lågtrycket så att några regnstänk kan hamna på min gräsmatta” tänker jag då jag går ut mot postlådan för att hämta min post.

Brevbäraren hade lämnat ett tjockt brev till mig, det är studiematerial från Rosenkors orden AMORC. Studiematerialet ger mig svar på många av de frågor som jag har, jag får ta del av det som Mysterieskolarna i århundrade har lärt ut till sina elever. En otrolig förmån för mig som nu har all tid i världen eftersom jag är nybliven pensionär.

”Moderna påfund”

"Tänk om ett moln kunde tala"

Nu går jag inte så långt bort från min mobiltelefon. För man vet aldrig, när som helst kan det komma ett SMS.
”Vilka moderna påfund, ”tänker jag då jag med stor möda försöker att besvara ett SMS som sonen hade skickat.
”Hur hittar jag frågetecknet, och punkten”. Med mina klumpiga fingrar försöker jag trycka på de minimala små knapparna på min nyinköpta mobiltelefon.

Den är så fin, med kamera och allt, så det är allt bäst att lära sig att hantera den.
Helt novis på mobiler är jag ju inte, för min ”jobbmobil” har varit en av stressfaktorerna under flera år. Jag och mina kollegor utrustades med var sin mobil
”Ni måste vara närvarande” sade chefen ”Det är viktigt att man kan få tag på er när som helst”
Jo jag tackar, det märktes verkligen att jag var åtråvärd, den lilla tingesten hade jag för det mesta vid örat. Var det så att man råkade sitta och tala i den andra telefonen så ringde man på mobilen. Jag förstod aldrig hur man bar sig åt för att tala i båda telefonerna samtidigt.

”Nu är det annat” säger jag till gubben då jag sitter och tittar på den silvergråa mobiltelefonen som jag nyss har införskaffat. ”För det är inget fel i att använda en mobiltelefon, bara man vet att det finns en avstängnings knapp”

Jag skriver ”Hur går det, är allt OK ” sonen svarar ”Japp!”

Det blir inga långa meddelanden på SMS men så mycket att jag vet på ett ungefär vad som pågår. Sonen kan även lägga till en smile gubbe, medan jag ännu letar efter frågeteckenssymbolen.
”Hör av dig då ni åker till BB” skriver jag med stor möda, sonen svarar ”Japp!”
När jag talade med honom i telefonen, sade han: ”Det är väl bäst att jag ringer till dig så att du får en rapport, för vi förstår att ni är oroliga”
Så lugn och fin, de båda ungdomarna som snart skall bli föräldrar har helt grepp om situationen, ett barn skall födas och de blivande föräldrarna har ”läget under kontroll” För oss, blivande farföräldrar så är det bara att vänta på att det skall komma ett SMS som ger upplysningar om att nu är det något på gång.

Min pendel ligger borta på bordet och skäms, för det blev visst lite fel. För enligt pendeln så skulle födelsen vara den 2 juli. Eller så är det jag som måste träna lite mera på att samtala med min pendel. För man får alltid svar på sin fråga, det gäller bara att ställa frågan rätt så att man inte kan misstolka den.

Nu är det dags att koppla hunden och gå ut på min vanliga morgonpromenad, bäst att jag då tar med mig min nya mobiltelefon för man vet ju aldrig när det kommer ett SMS.

Ett barnbarn föds

Bäst att ta till Barnbarnsboken igen och läsa vad man bör tänka på då det är dags för födelsen.
Citat: ”Så föds äntligen bebisen efter alla dessa månader. Kanske kommer själva förlossningen tidigt och överraskande.” slut citat

Nejdå, jag har konsulterat min pendel så jag vet vilken dag det väntas, så någon överraskning blev det inte. Kanske för min svärdotter som blev förvånad då jag ringde för att kolla om hon hade gett sig iväg till BB.

Citat: ”När och hur det än blir, är vi mor och farföräldrar ställda utanför. Vi kan vara hur engagerade som helst, men det är inte vi som skall ha barn nu, fast det nästan kan vara så det känns.” slut citat

Ja, där håller jag helt med författaren till boken.

Citat ”Vår lott är att vänta och man kan känna sig maktlös. Detta är viktigare för oss än allt annat, ändå är vi inte direkt inblandade och måste hålla oss i bakgrunden. Det är ofta lättare att vara i ett dramatiskt skeende än att följa det på avstånd.” slut citat

Tänker tillbaka på den dagen då jag själv födde vår äldsta son. Inte var det mamma som jag ringde till i första hand, utan vi åkte in till Allmänna BB i Stockholm, där han föddes utan något större dramatik.

Tiderna har förändrats och då 1968 var det pappornas öde att stanna kvar ute i väntrummet medan den blivande modern rullades in till förlossningen. Där fick man klara sig själv med hjälp av sjukhuspersonalen.
”Det här är första barnet, och det kommer att ta tid” sade barnmorskan och skickade hem gubben min för att återkomma imorgon. ”För då behöver hon dig bättre” sade hon barskt.

Till barnmorskans stora förvåning så tog det inte så lång tid efter det att gubben hade skickats hem, förrän jag födde vår son.
Nu var det ju heller inte vanligt att mor och barn fick vara tillsammans, utan barnen hade ett alldeles eget rum där de fick sin omvårdnad, vi mödrar fick stå utanför och kikade in genom en glasruta, där kunde vi se hur våra små sov eller skrek för full hals.
Var fjärde timme så rullades babyn ut i en vagn och vi kunde då ”få låna” dem medan vi ammade. Sedan så var det bara att säga farväl och vänta fyra timmar till för att få rå om sin unge en liten stund.
Papporna fick också vackert stå utanför fönsterrutan och kika in på barnet, hade man tur så kunde man få en av barnsköterskorna att lyfta upp barnet för beskådan.

Vi besökstimmen mellan 13-14 så stod det en kö med nyblivna föräldrar som väntade på att just deras barn skulle lyftas ur sin korg.

Tur att tiderna har förändrats och att båda numera kan få vara med under hela tiden som förlossningen pågår.
Att föda barn är ju ett mirakel, där naturligtvis båda föräldrarna skall vara delaktiga.

1970 då jag födde min andra son, så behövde jag inte vara ensam utan då hade jag min gubbe vid min sida, han torkade svetten från min panna och var med då sonen kom till världen.
Sedan så fick även vi ha vårt barn hos oss hela tiden, glasrutan var nedmonterad och ett nytt synsätt hade gjort intrång på BB avdelningarna.

Medmänsklighet

Medmänskliga linjen kallas de även, de dyra betallinjerna som översvämmar marknaden. I veckotidningarna annonserar de om sina medmänskliga insatser.
”Köp idag betala imorgon” kunde det lika gärna stå i annonsen, för medmänsklighet är inte alltid gratis.
”Du får det på din telefonräkning” många desperata människor griper halmstrået och ringer.
Där på den medmänskliga linjen blir du väl omhändertagen.
”Låt kunden få den tid han behöver” är valspråket. Det kan även tolkas som ”se till att det blir så dyrt som möjligt”

Medmänsklighet för mig är då man gör så gott man bara kan för att hjälpa en medmänniska. En sådan handling behöver inte kosta 19:90 i minuten eller omräknat i timpris 1.200 kr i timmen. Utan den kan vara alldeles gratis.

För några år sedan startade en vän till mig ”Den fria Tarotlinjen” där utövades ”medmänsklighet” dygnet runt. Genom att man loggade in på en Internet linje, kunde man skriva ner sin fråga och få ett svar inom en rimlig tid.
Linjen blev snabbt mycket populär. När sedan min vän dog så fortsatte jag med hans idé och har allt sedan dess svarat på frågor på min egen ”Medmänskliga linje”

”Får du något för det då?” frågar många. ”Inte ett dugg mer än en stor uppskattning från dem som anlitar min linje.”

Ja, min Fria Tarotlinjen är mycket populär.
Kanske för att jag har duktiga medarbetare som hjälper mig.
Eller för att det finns ett ”underlag” som hela tiden brottas med olika frågor.
Att det finns människor som hela tiden söker efter ”någon att fråga” en medmänniska helt enkelt.

Den vanligaste frågan handlar om ”kärlek” och det är inte alls konstigt eftersom det ju är en av de saker som vi alla längtar efter, att ha någon att hålla kär, och bli älskad av.
Ibland så står man inför ett problem som kan vara skönt att få analyserat. Eller goda råd inför en resa. Ja, frågorna är många och intressanta.

För ett år sedan så var jag anställd på en av de välkända betallinjerna som annonserar sina tjänster i veckotidningarna. Jag satt framför min telefon i flera timmar i sträck och väntade på samtal. Ibland så ringde det men oftast så var telefonen tyst.
”Man får sin kundkrets ganska fort” sade man då jag började. Och det fick jag verkligen, för efter ett tag märkte jag att det ofta var personer med psykiska besvär som ringde till mig.
”Jag har en psykisk sjukdom” sade en kvinna och så fortsatte samtalet till dess att samtalet stängdes av efter 30 minuter. För så är det, man kan bara tala i 30 minuter sedan måste man ringa upp igen.
För mig kändes det här inte bra. Visserligen har jag en utbildning att falla tillbaka på då jag talar med en person som har en psykisk diagnos, men att betala 19:90 i minuten bara för att få tala med en medmänniska, det kändes inte bra.
Därför så avslutade jag, bara efter några månader, mitt samarbete med Betallinjen.

För medmänsklighet för mig betyder att man skall dela med sig och lyssna på sina medmänniskor utan att det skall behöva ruinera folk. ”De vet vad det kostar” säger man till sitt försvar, men jag vet att en människa i nöd kanske inte tänker på att ”medmänskligheten” måste betalas så småningom.

Min Fria linje har varit igång sedan 2005 och varje dag skrivs det nya frågor, frågor som June, Petty och jag svarar på så gott vi kan.
Välkommen dit om du vill läsa vad andra frågar om eller om du själv har en fråga som du vill ha svaret på. Du finner länken här bredvid klicka bara på Silvertråden så är du där.

http://www.silvertraden.net/